Slå dig ned med lätt kutad rygg i soffan. Lägg dina händer mitt på låren med handflatorna uppåtvända. Vänd nu näsan rakt ner, så mycket du bara kan, och titta mot dina fingrar. Gör det lite ont? Grattis, du har precis fått årets julklapp: en rejäl gamnacke.

Utan en Ipad skulle ingen frivilligt sätta sig i den här ställningen. Redan efter en minut känner man hur det stramar och värker i musklerna. Kroppen nästan skriker. Ändå är det precis så här vi kommer att sitta framöver. Alternativen att hålla plattan framför ögonen, eller låta den vila på ett bord snett nedanför huvudet ger visserligen inte riktigt samma ansträngning, men flyttar å andra sidan bara smärtorna till andra muskler.

De senaste årens teknikutveckling pekar entydigt nedåt, i alla fall om vi tittar på våra huvuden. Först satt vi vid skrivbord och höll blicken riktad hyfsat rakt mot en bildskärm som var lika stor som en tjock-tv. Sedan kom de bärbara datorerna. Våra nackar böjdes nedåt ett par snäpp och kontoren runt om i landet verkade plötsligt vara ockuperade av egendomliga kycklingzombies med sneda hjässor och små pinniga armar utstickande från bröstet.

De nya mobiltelefonerna har fått våra huvuden att sjunka några hack till, ögonen måste ju riktas mot den lilla skärm som vi håller i ett kloliknande grepp invid solar plexus. Och nu, med läs- och surfplattorna, som vi håller ännu längre ned, har vi alltså nått vägs ände. Vi kan helt enkelt inte hitta på en kroppsställning som är mer otymplig, eftersom någon sådan inte existerar.

I dag arbetar över 70 procent av svenskarna med datorer. En fjärdedel av dessa sitter framför datorn i stort sett hela dagen. Problemen som följer är välkända. Varje arbetsplats är full av människor som lider av ryggont, musarm, nackbesvär eller allmän stelhet.

Det märkliga är att detta inte syns i statistiken. I Arbetsmiljöverkets undersökningar svarar bara 2,8 procent av kvinnorna och 1,2 procent av männen att arbetet vid dator på något sätt har orsakat besvär.

Men är inte det en väldigt liten siffra? Kan det verkligen stämma? Jag ringer statistikerna och vi grubblar tillsammans.

–Det låter ju märkligt, säger jag.

–Det gör ju det, svarar statistikern, också tveksam.

Möjligen ligger svaret på den här gåtan i vår syn på arbetsskador, eller för den delen skador överhuvudtaget.

Före den moderna tandvården var det vanligt att människor gick omkring hela livet med ständig tandvärk. Det fanns ju inte så mycket man kunde göra åt den. Lidandet hade blivit vardag.

Datoråkommorna kan mycket väl ses som vår nya tandvärk. De är så tätt förknippade med dagens kultur att vi accepterar dem som något vi liksom får på köpet.

I en tid där nästan alla har åtminstone lite ont i nacken eller några känningar i musarmen, framstår inte problemen som skador, utan som ett naturligt normaltillstånd.

Med årets julklapp har vi fört våra nackar så långt ner som det bara går.

Nu återstår för tekniken att finna vägen upp igen.