Gårdagens nederlag i riks- dagen fick moderaten Per Bill att reagera. Han menar att oppositionen missbrukar reglerna för utskottsinitiativ.
–Som vice ordförande i KU kan jag bara vädja till riksdagsledamöter att betänka konsekvenserna av att börja frångå den praxis vi haft. Det kan vara kortsiktigt skojigt, men långsiktigt undergräva tron på vår lagstiftning, säger han.
I Riksdagsordningen står det kortfattat att utskotten får väcka egna förslag. Men konstitutionsutskottet har slagit fast att befogenheten ska användas ”med varsamhet”. Dessutom bör ”politisk enighet” eftersträvas, poängterar KU.
Enligt experter som SvD talat med hindrar inte KU:s tolkning att en liten utskottsmajoritet trots allt kan driva igenom sin vilja.
– Det finns ingenting i reglerna som säger att det inte kan användas på annat sätt. Det betyder att en majoritet med bara en persons övervikt kan ta ett sådant initiativ även i kontroversiella frågor, säger Magnus Isberg, statsvetare och tidigare chef för KU:s kansli.
Regeringen har den sista tiden förlorat i flera frågor i riksdagen, se SvD:s genomgång den 8 juni. Formellt handlar oftast neder- lagen om tillkännagivanden – det vill säga beställningar till rege-ringen att komma tillbaka med skarpa förslag.
– Tillkännagivandena har ökat kraftigt. Jag har ingen statistik, men nu hör man nästan varje vecka om nya och så var det inte förra mandatperioden, säger Peder Nielsen, biträdande kanslichef för KU.
Men oppositionen kan misslyckas med att driva igenom sina förslag. Regeringen har nämligen ingen skyldighet att följa riksdagens order.
– Enligt grundlagen är det regeringen som styr riket. Riksdagen har egentligen väldigt lite att sätta bakom om regeringen struntar i vad riksdagen vill, konstaterar Thomas Bull, professor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet.
Samtidigt finns det en risk för en regering som konstrar allt för mycket. I slutändan kan den drabbas av ett misstroende- votum, och enligt Peder Nielsen brukar regeringen rätta sig efter riksdagen.
Frågorna dras dock ofta i långbänk. Magnus Isberg konstaterar att en regering kan ”muttra, krångla, motarbeta och fördröja”. Och att slut- behandla ett ärende – det vill säga återkomma till riksdagen med ett konkret förslag eller att helt avvisa riksdagens beställning – tar längre och längre tid för regeringen. 2008/2009 tog ett ärende i genomsnitt 3,5 år. Nu tar varje fråga, enligt KU, i snitt 5,5 år. En av förklaringarna till den ökade handläggningstiden är, enligt Peder Nielsen, att regeringen på senare år betat av många gamla tillkännagivanden.
Tröttnar riksdagen på att vänta kan den alltid arbeta fram ett lagstiftningsförslag på egen hand, vilket Ylva Johansson (S) är inne på när det gäller fas 3.
– Men det är jättesvårt för riksdagen att skriva tillräckligt bra underlag. Regeringen har ju alla utredningsresurser, konstaterar Thomas Bull.
