– Hyresvärden var här och gjorde i ordning för några dagar sedan. Innan dess såg det ut precis som den där hemska kvällen, säger Irene Carlsson som bor bara ett stenkast från villan där morden begicks.

Hon och maken Stig var hemma den där kvällen den 17 mars. De minns båda hur gatan plötsligt fylldes av ambulanser och polisbilar.

– Jag minns att poliserna gick och lös med ficklampor i buskarna längs med gatan. De såg väldigt chockade ut och det var nog det värsta de har varit med om, säger Stig Carlsson.

Paret är bekanta med flera av de drabbade familjemedlemmarna. Nu ser de fram emot ett avslut.

– Nu när åtalet presenteras hoppas vi få svar på en del frågor som vi bär på. Inte minst undrar vi vad den misstänkta kvinnan egentligen är för en människa och hur hon tänker, säger Stig Carlsson.

– Jag hoppas verkligen att bevisningen räcker för en fällande dom men det verkar ju lite tveksamt, fortsätter han.

Irene Carlsson berättar att hon har blivit mer vaksam sedan morden. Hon lägger märke till fler detaljer i omgivningen och studerar noga både folk och bilar som rör sig i området.

– Man blev liksom mindre trygg när det här hände. Men det positiva är att alla barn här i området tycks vara ganska opåverkade. Jag trodde att lekplatsen skulle vara tom länge men där leker ungar hela tiden, säger hon.

Trots att det nu har gått mer än fyra månader sedan morden är händelsen ännu ett givet samtalsämne i Arboga. Flera personer som SvD talar med har anknytning till en eller flera medlemmar i den drabbade familjen. Någon har en gång jobbat med de mördade barnens morfar. En annan har gått i samma skola som barnens mamma.

– Det är en liten stad och många har någon form av relation till familjen så det är klart att det snackas mycket om det. Själv kan jag fortfarande inte riktigt förstå att en sådan här sak kunde hända här i lilla Arboga, säger Fredrik Eriksson som vi möter utanför kyrkan.

– Jag minns att jag skulle gå och lägga mig när jag hörde om det på radion. Jag blev verkligen chockad framför allt när jag fick veta vilka det gällde. Jag visste mycket väl vem mamman var.

Hur ser du på att rättegången snart ska börja?

– Det kommer bli skönt att få ett slags avslut på allt det här. Jag hoppas att det blir ett ordentligt avslut i alla fall.

Vad menar du med det?

– Det bästa vore om det blir en fällande dom. Men det verkar inte helt klart att det bli så.

Kyrkogården ligger vackert belägen på en sluttning ner mot Arbogaån. Lummiga lövträd kastar skuggor över grusgångarna och ger ett behagligt skydd mot högsommarvärmen.

Det finns ännu ingen gravsten på platsen där barnen Maximilian och Saga ligger begravda. I stället trängs mjukisdjur och änglar med blombuketter och ljuslyktor.

På en inramad porträttbild kramar Saga om sin lillebror. Båda ler mot kameran. På ett kort har en nära anhörig skrivit en hälsning till barnen: De är saknade och kommer aldrig att glömmas.

Den vikarierande kyrkoherden Mia Ödmark tror, precis som många andra i Arboga, att åtalet och den kommande rättegången är viktiga steg i sorgeprocessen.

– För familjen kan det här kanske innebära att det sätts en punkt efter allt det eländiga. Och jag tror det samma gäller för folk i allmänhet.