Som SvD berättat går nu läkarna för första gången öppet ut och ifrågasätter vården av extremt för tidigt födda. De vill varna för att göra överlevnaden till ett självändamål utan tillräcklig hänsyn till priset – det liv vi räddar barnet till.
Det är bra att en sådan debatt kommer igång.
Bakgrunden är en studie som visar att över hälften av alla extremt för tidigt födda svenska barn under sitt första levnadsår har skador som kan bli bestående.
I veckan skrev vi om femårige Carl-Gunnar Fors som är blind, lungskadad och måste sondmatas efter att ha fötts i vecka 26. Under sin korta levnad har han genomgått 20-talet operationer och fler lär det bli. Hur mycket är det rimligt att dessa våra sköraste patienter ska behöva utstå? Hans mamma ställer frågan, men vem ska svara henne?
Som framgått av SvD:s artiklar är det kanske inte alltid så självklart att överlevnaden är värd sitt pris.
Men vem ska avgöra vilka handikapp som är förenliga med ett människovärdigt liv?
Uppenbarligen vill läkarna skapa en debatt kring detta. Trycket från föräldrar att rädda sitt barn till varje pris är ofta högt. Även när det gäller barn födda före den gräns flertalet läkare idag anser rimlig, 23:e veckan.
Läkare vittnar om kvinnor som upprörts över att inte alla insatser satts in för att rädda barn födda i 22:a veckan.
Gränsen för sena aborter sammanfaller med den tidpunkten. Hur ska vi förhålla oss till detta?
Hittills har debatten kring dödshjälp enbart kretsat kring vården i livets slutskede.
Efter flera uppmärksammade fall gav Socialstyrelsen som bekant klartecken för individens rätt att få en livsuppehållande behandling avslutad när han eller hon finner det nödvändigt. Avgörandet ligger alltså hos individen – inte i första hand hos läkaren.
Nu är det hög tid att vi vågar närma oss vården av de extremt för tidigt födda. Vågar vi ifrågasätta om fortsatt liv alltid är det bästa alternativet?
Frågan är vem som ska föra de för tidigt födda barnens talan. Uppenbarligen saknas deras röst i debatten, både här hemma och inom EU.
