För 50 år sedan var det pillren som var revolutionen. Medicinerna mot depression och ångest kom och skulle snart tränga ut samtalsterapin när man sökte effektiv behandling.

I dag gör våra myndigheter tvärtom, återvänder till att prioritera samtalet som bot mot psykisk ohälsa. Budskapet är mycket tydligt: De inte alltför sjuka patienterna ska behandlas med ett visst antal möten med en psykoterapeut framför att skickas hem med ett e-recept på olika medel.

En del kallar det för paradigmskifte, socialstyrelsens förslag till nya riktlinjer för hur primärvården ska behandla lindriga till måttliga depressionssjukdomar och ångestsyndrom. Och visst kan man se det så: På 1950-talet rådde ännu en auktoritär syn på människan. Biologin slog igenom i psykiatrin och vården kunde ta sig rätten att förskriva de nya preparat som visade sig fungera.

Parallellt ägnade man sig fortfarande åt långdragna, fyra gånger i veckan-baserade psykoanalyser och den psykodynamiska terapin behöll sitt grepp inom den privata sektorn. Så såg det ut långt in på 1980-talet – tills de så kallade lyckopillren slog igenom under 1990-talet. Bäst fungerade både samtal och medicinering, fastslog man efter ett tag. Under tiden tog sig biologin in också i psykoterapin: Hjärnforskningen banade väg för den kognitiva terapin, sedermera parad med beteendeterapi - och vi fick KBT, kognitiv beteendeterapi, den form av samtalsterapi som socialstyrelsen rekommenderar att vården ska välja i första hand.

Här korsas många vägar. Gemensamt med 1950-talet är forskningen, att den behandling som sjukvården erbjuder måste stödja sig på det som vetenskapligt kan bevisas. Pillren slog igenom på den tiden för att forskningen kunde bevisa effekten.

KBT slår igenom i vår tid av exakt samma skäl – för att forskningen kan bevisa effekten. Det anses inte gälla den psykodynamiskt inriktade terapin, vars företrädare under debatten i våras inte alls såg något paradigmskifte för samtalet, på bekostnad av pillren. Tvärtom. De såg den biologiskt inriktade KBT:n tränga ut den humanistiskt/interpersonella terapin.

Men socialstyrelsen förkastar faktiskt inte denna i sitt förslag till riktlinjer: ”Hälso- och sjukvården kan välja psykologisk behandling med psykodynamisk terapi (korttidsbehandling)” står det. Vilket kanske är bra när landstingen under sin inventering upptäcker att tillgången på KBT-terapeuter inte kommer att räcka på långa vägar.

Då får de kanske göra som ett landsting i södra Sverige, som i våras ringde runt för att se vilka psykoterapeuter som har en KBT-utbildning och därmed kunde stå kvar på deras lista. En leg psykolog, diplomerad gestaltterapeut och organisationskonsult erkände: Bara enstaka kurser. Bra! svarade landstinget. Då kallar vi dig KBT-terapeut.

Medan tidsandans människoyn kommer och går – biologisk, humanistisk, behaviouristisk, neuropsykiatrisk – kvarstår resursfrågan. Under alltihop ligger det kanske starkaste skälet av alla: Fungerande vård till rimligt pris för så många som möjligt.

Kan det verkligen kallas paradigmskifte?