För några veckor sedan avslöjade SvD att Migrationsverket fattat misstankar i 13 fall, där apatiska barn kunde ha utsatts för brott. Nu bekräftar vårdpersonal bilden av föräldrar som använder sina barn för att familjen ska få stanna i Sverige.

Frågan om de apatiska barnen, som lett till en infekterad debatt, har drivit många läkare att göra våld på sin etik, menar kritisk sjukvårdspersonal. Personer inom den psykatriska vården som SvD talat med hävdar också att samhället skulle ha fråntagit föräldrarna ansvaret – om barnen varit svenska.

Stina har i flera år arbetat som sjuksköterska inom den barn- och ungdomspsykiatriska vården. Hon är rädd för att förlora sitt arbete om hon träder fram med sitt riktiga namn och detsamma gäller hennes arbetskamrater. Stina berättar:
– Apatiska är det sista de här barnen är, det är helt fel ord. Det borde i stället kallas för aktiv vägran. De har en helt sanslös styrka. Det går åt fem ur personalen för att tvångshålla ett sådant barn vid sondmatning. Tänk dig att göra det sex gånger om dagen. Som personal mår man dåligt av att utsätta barnen för ett sådant övervåld. Och de blir bara sämre.

Stina har tillsammans med sina arbetskamrater Peter, Barbro och Åke mycket stor erfarenhet av barnapati. De har vårdat ungefär 50 apatiska barn på sjukhus de senaste åren. De betonar att de inte uttalar sig generellt, men anser att det i ”påfallande många fall” pågått underligheter och att den vetskapen är tärande.

Alla fyra beskriver ett återkommande scenario; föräldrarna söker vård och säger att barnet inte ätit och druckit på flera dygn. Barnet läggs in och blir snabbt sängliggande, nedbäddat av föräldrarna som täcker för fönstren och släcker lamporna.
– Trots att barnet inte uppvisar några fysiska tecken på uttorkning sätter man ändå en sond. Man borde ha litet is i magen och våga vänta. Som det nu är går man helt på föräldrarnas uppgifter, säger Peter.

Vid sondmatning kontrollerar vårdpersonalen att sonden ligger i magsäcken genom att dra upp litet av maginnehållet. För en person som äter sondmat får man då upp något som liknar välling. Både Åke och Barbro har flera gånger varit med om att de har fått upp mat med helt avvikande färg, grönt och vitt.
– Jag kan ju inte svära på att det var yoghurt, men det såg ut så. Att övervaka patienterna är emot vår etik, men visst skulle man vilja vara en fluga på väggen och se vad som egentligen händer på nätterna, säger Barbro.

Stina påpekar att barnen är påtagligt opåverkade av sängläget, att de sannolikt är uppe och rör sig nattetid.
– Titta på muskelmassan. Om du är sängliggande i två, tre veckor tappar du så mycket muskler att det är synligt för blotta ögat. Så är det inte med de här barnen.
Personalen vittnar om flera läkare som fått ta emot knytnävsslag av föräldrar. Tolkningen är ett annat problem, vårdpersonalen vet inte exakt vad som sägs.
– Det här är desperata människor, säger Peter.

Föräldrarna har ständiga krav på intyg om att deras barn är självmordsbenägna. Dessa vill de sedan bifoga till sin asylansökan. Om läkarna vägrar är det inte ovanligt att föräldern hotar med att ta sitt eget liv.
– Som läkare ska jag vara patientens advokat. Men föräldrarna säger hela tiden saker som vi inte kan lita på. Vi är brickor i ett spel och lika mycket gisslan som de här barnen, säger Peter och fortsätter:
– Jag blir oerhört upprörd över de barnläkare som säger ”det här känner vi inte igen”. Herregud, många föräldrars berättelser är uppenbart fabricerade.

De berättar om kolleger som inte orkat med ångesten över att vårda barn som bara blir sämre. Flera av arbetskamraterna har därför sagt upp sig. Personalen lider av chefernas tystnad och känslan av att hela Vårdsverige lagt locket på.
– Det är viktigt att kunna prata om det utan att ses som en förrädare eller en rasist eller som en dålig sjuksköterska, säger Stina.
Alla fyra är eniga om att vården oftare borde skilja barnen från föräldrarna:
– Om det här varit svenska barn hade man aldrig låtit föräldrarna styra så, säger Stina.

SvD har försökt att få flera föräldrar till apatiska barn att ge sin bild, sin version. Men samtliga tillfrågade har avböjt eftersom de befarar att deras chanser att få stanna i Sverige då skulle minska. Inte heller familjer med tidigare apatibarn som fått uppehållstillstånd har velat träda fram.