Det är den manlige domaren jag minns bäst från den där våldtäktsrättegången för många år sedan. När jag under en månad följde en advokat i hennes arbete. Hade tystnadsplikt. Satt som en blomma i tapeten när hon mötte unga kvinnor som anmält att de blivit våldtagna och kämpade för att bli trodda. Eftersom det var deras enda chans att själva kunna tro på livet, på rättssamhället – och, en gång i framtiden, också på nya män.
Den misstroende domaren slutade fråga först när kvinnan bröt samman och storgråtande fördes ut. Efter paus kom hon tillbaka, tog ett djupt andetag och berättade om våldtäkten, steg för steg.
Då sov domaren med huvudet diskret dolt i sin stöttande högerhand.
Tre veckor senare kom domen; den misstänkte gärningsmannen blev friad.
Nej, jag säger inte att det är så här svenska våldtäktsrättegångar går till, rent generellt. Men den så kallade Stureplansdomen tar upp så mycket mer än vad som kunnat bevisas. Vi har fått en debatt om attityder och trovärdighet. Om vem som tror på vem – och i så fall varför. Men också om svårigheterna som uppstår när äldre män, som fortfarande har makten i våra rättssalar, ska värdera unga kvinnors sexuella upplevelser.
Äntligen finns ett solklart exempel på hur godtycklig bedömningen kan vara. Tingsrätten uppfattade inget brott, hovrätten slog fast att det var grov våldtäkt.
Nu jublar kvinnor och psykoterapeuter tror att fler offer vågar anmäla övergrepp. Vi talar om en ”modern” dom – ett bevis på att en kvinna har rätt att ändra sig. Även om hon frivilligt gick till sängs med en man är hon inte, ens i juridisk mening, tvingad att fullfölja den sexualakt som gick över styr.
Ett nej är ett nej. Också om man är kvinnan som nyss hade lust.
Lyssnar man bara på övertonerna låter de som om kvinnorna vunnit mot männen med 1-0. Men detta är inget könskrig, inget tillfälligt utslag av den rådande tidsandan hösten 2007. Det handlar om juridik. Det handlar om brott och om män som tar makten över kvinnor, in i deras innersta skrymslen.
I domstolen räcker det inte att tro på den som påstår sig vara utsatt för sexualbrott. Där måste finnas stödbevisning. Att sju av tio åtal leder till fällande domar kan tolkas som att det oftast finns bevis. Då ska man minnas att 80 procent av alla anmälningar inte leder till åtal.
Stockholms tingsrätt menade att killarna i Stureplansmålet saknade uppsåt, att de inte förstod när kvinnan backade ur. Hovrätten slog fast det var ett brott.
Vänder vi på argumenten kan vi säga att hovrätten slog fast att de unga killarna inte var så korkade, eller omedvetna, som tingsrätten ville bevisa.
Kravet att veta vad man gör, också en sen festnatt, måste väl ändå vara könsneutralt.
