Kring förra sekelskiftet dök några dykare efter tvättsvamp vid ön Antikythera nordväst om Kreta. Förskräckta trodde sig dykar­na ha hamnat mitt i en hög döda människor på botten. Det visade sig vara antika statyer, som senare bärgades och fördes till arkeo­logiska museet i Aten.

Tillsammans med de andra fynden fanns en oansenlig klump, som inte verkade särkilt intressant. Men några månader senare, när den spruckit och visat sitt innehåll i form av rester av kugghjul, ökade intresset för fyndet.

Trots några tidiga försök tog det dock ett halvsekel innan forskarna började få grepp om vad den gamla apparaten kan ha varit. Och med modern teknik har den ursprungliga klumpen av korroderad brons och kalkavlagringar avlockats allt fler hemligheter.

För två år sedan publicerades den hittills mest detaljerade analysen av föremålet, och för någon månad sedan kom samma grupp med ytterligare fakta. De grekiska och brittiska forskarna fann att apparaten framför allt kunde förutse solens och månens rörelser samt förutsäga chansen för sol- och månförmörkelser.

Studierna bygger på två typer av detaljerade fotografier av de numera 82 fragmenten. Brittiska X-Tek Systems fraktade 2005 flera ton utrustning till Grekland för att ta tredimensionella röntgenbilder och Hewlett-Packard tog bilder av fragmentens ytor.

Tony Freeth har en bakgrund som matematiker, men även doku­mentärfilmare. Han har deltagit i de senaste årens undersökningar av röntgenbilderna. Han häpnar över den sofistikerade designen, men även över vilken precision verket är byggt med.

–För att vara den första kända mekanismen i sitt slag så är den enastående komplicerad. I apparaten finns de för tiden rådande astronomiska teorierna mekaniserade, säger Tony Freeth.

Han menar att det är den första kända gången i historien som förutsägelser baserade på en vetenskaplig teori tolkats mekaniskt.

Forskargruppens senaste fynd är en visare som pekar ut cykeln för de antika olympiska spelen. Fyraårscykeln har ingen astronomisk betydelse men hade en enorm soci­al betydelse i det gamla Grekland. År ett pekar visaren exempelvis ut de isthmiska spelen i Korinth och de olympiska spelen i Olympia. År två de nemeiska spelen i Nemea och de naianska spelen i Dodona, och så vidare.

Exakt hur apparaten användes är ännu oklart, och inte heller vet man om den hade någon framdrivningsmekanism.

–Min egen åsikt är att den drevs för hand. Den har ett litet kronkugghjul och ett nyckelhål på sidan, så man har antagligen använt en vev eller knopp eller liknande, säger Tony Freeth.

Men han tror inte att den varit avsedd att gå kontinuerligt.

–Det är möjligt att man vred den ett steg per dag. Men några av visarna på baksidan har så långa perioder, som 19 eller 54 år, så det verkligt intressanta sättet att använda den vore att se in i framtiden: Vad händer om exem­pelvis två år? Det är sannerligen en maskin för att göra förutsägelser med, konstaterar han.

Genom att veva fram maskinen visar den var solen och ­månen kommer att vara samt chansen för en sol- eller mån­förmörkelse. Huruvida den kan iakttas beror på vilken plats på jorden den är synlig.

Om apparaten inte alltid visar rätt beror det mer på brister i den ­tidens astronomiska modeller än på det mekaniska hantverket.

–Vissa av förutsägelserna kommer inte att bli särskilt korrekta över längre perioder. Ett exem­pel är det sätt den beräknar ­månens rörelser på. Det bygger på en period som inte är särskilt exakt efter några decennier.

Ett av de stora diskussions­ämnena kring mekanismen gäller huruvida den också visade planeternas rörelser. Fysikern och historikern Derek de Solla Price föreslog ­redan på 1950-talet att mekanismen varit ett planetarium. Idén utvecklades av Micha­el Wright, tidigare intendent vid London Science Museum.

Michael Wright har utarbetat en lösning på problemet hur appa­raten skulle ha kunnat visa de fem då kända planeternas rörelser. Planeterna innanför jordens bana, Merkurius och Venus, är relativt enkla att få med. Men de yttre planeterna, Mars, Jupiter och Saturnus, har ansetts vara på gränsen till det omöjliga.

–Men Michael Wright har hittat ett mycket snillrikt sätt att göra det. Ett av problemen med lösningen är dock att den kräver nio extra, hypotetiska kugghjul för var och en av de tre yttre planeterna, säger Tony Freeth som ändå tror att det funnits någon typ av planetarium på apparatens framsida.

Men sanningen lär kanske aldrig komma fram, för medan bak­sidan är bättre bevarad saknas framsidans kugghjul nästan helt.