Det är inte många som vågar utmana läkarnas oinskränkta rätt att skriva ut i stort alla läkemedel. Egentligen är det bara Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm som vid några tillfällen vågat ta i frågan. Han har velat snäva in förskrivningsrätten så att vissa antibiotika kan sparas för riktigt svåra fall och att bara specialister kan skriva ut dem.
Men politiskt är det tydligen omöjligt att röra vid frågan – trots att överanvändningen redan nu, men framför allt på sikt, är ett hot mot folkhälsan och medellivslängden. Dessutom kostar den en massa onödiga pengar.
Det ligger säkert en hel del i att många patienter på vårdcentralerna förväntar sig att få något konkret i handen efter ett läkarbesök – att man inte bara nöjer sig med att bli tillsagd att gå hem och låta tiden läka ut besvären. Men att tiden är den bästa medicinen för många som kommer med exempelvis ont i halsen, hosta och öroninflammationer borde allmänläkarna känna till. Åtminstone kan man tycka att inte 16 procent av patienterna med virusförkylningar ska få antibiotika när läkarna vet att effekten är noll.
Socialminister Göran Hägglund vill att ”läkarna måste få starkare ryggrad för att våga säga nej”. Det är ett svar som kan komma från vilken vårdpolitiker som helst, men visst är det ett ganska underligt påpekande. För det är ju inte två parter som möts för att göra upp om en affär utan en person som söker hjälp medan den andre efter många års utbildning ska ge hjälp efter beprövad erfarenhet.
Läkarna är skyldiga att hålla sig till vetenskapen och de riktlinjer som finns. Att sedan en del patienter blir griniga får läkarna stå ut med. Det kommer ta mer tid och den finns vanligtvis inte inom vården. Det är istället ett problem som vårdpolitikerna får fundera på – hur helt vanliga läkarbesök kan få ta några minuter extra.
Det finns de som hävdar att de nya vårdvalen ger för mycket makt till patienten. Läkarna tvingas bli ännu mer måna om att vara till lags för att patienten inte ska byta till någon annan läkare eller vårdcentral. Göran Hägglund tror inte att patienter ”shopar runt” på det viset och det är säkert sant för de flesta. Där- emot finns det mekanismer i flera vårdvalssystem där man premierar att det ska gå snabbt och att läkaren ska hinna med många besök. Det säger sig självt att det motverkar den där lilla extra tiden som behövs för att slippa att snabbt skriva ut recept på löpande band.
Men frågan är komplex och i alla länder utvecklas ett slags egen vårdkultur. Den svenska är väldigt mycket bättre än i många andra länder där man exempelvis vräker ut antibiotika utan att det ställs en enda fråga vare sig av läkare eller apotekare.
Men så har man också större problem med smitta, resistens, skador och biverkningar av antibiotika.
Det tål att tänka på för dem som vill söka vård i andra länder, både inom och utanför EU.
Men även det svenska beteendet behöver ändras, särskilt i öppenvården utanför sjukhusen där 90 procent av antibiotikan skrivs ut. En variant kan man ta rätt av från Storbritannien där läkaren vid första besöket kan välja att skriva ut ett recept så att patienten blir nöjd, men där det är spärrat i kanske tre dagar.
Skulle det då visa sig att patienten inte blivit bättre är det bara att gå till apoteket med sitt recept. Men vanligtvis hinner kroppen själv göra jobbet på några dagar och då behövs ingen antibiotika.
Fredrik Mellgren bevakar sjukvård och vårdpolitik. fredrik.mellgren@svd.se
