Varför har då vargen varit så hatad och avskydd i stora delar av världen? När människorna lämnade jägartillvaron och blev jordbrukare och boskapsskötare, och började hålla husdjur som får, getter, svin, nötboskap, fjäderfä eller renar, kom de på kollisionskurs med vargen. För en fattig småbonde kunde en dödad ko eller några vargrivna getter innebära misär och svält.

I våra äldsta skrifter, landskapslagarna från 1200-talet, fanns bestämmelser om att alla måste delta i bekämpningen av vargen. I‑Västgötalagen står: ”Alla, som i‑Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät”. Liknande regler fanns i andra delar av Sverige. Längre fram i tiden organiserades stora drevjakter, vargskall, med tusentals deltagare. Även då måste alla ställa upp. I en bestämmelse står att allmogen ”oförsummeligen inställa sig till Skallande med fullwäxt manskap, näth, spiut och annat nödigt gewähr, skadedjuren der med att fånga och döda”.

För att öka intresset för vargjakt infördes 1647 skottpengar på varg i Sverige. Ett annat sätt att bekämpa rovdjuret, och som utvecklades under 1700-talet, var användningen av olika gifter, exempelvis varglav eller arsenik.

Det finns inga säkra uppgifter om hur många husdjur som föll offer för varg i äldre tider, men rovdjuren var ett reellt hot. Det berodde också på att boskapen då vallades på bete ute i skogarna. Åkrar och ängar intill byarna behövdes för spannmålsodling och skörd av vinterfoder.

Så sent som 1830 revs cirka 25000 kreatur i Sverige. En anledning till denna höga siffra kan vara att det 1789 blev tillåtet för bönderna att jag älg och annat högvilt, en jakt tidigare förbehållen kungamakten och adeln. Allmogens älgjakt tvingade vargen att ta mer tamboskap. 1870 hade antalet rovdjursdödade tamdjur sjunkit till 6000, och det återspeglar vargstammens nergång.

Från 1827 finns statistik över antalet skjutna vargar i Sverige. Mellan 1827 och 1839 dödades i‑medeltal 520 vargar årligen. Men bara 20 år senare hade stammen decimerats starkt och avskjutningssiffrorna var cirka 190 vargar om året. Nedgången fortsatte, och mellan 20 och 40 vargar dödades varje år, frånsett ett par toppar. Från 1925 och fram till fridlysningen 1966 dödades cirka åtta vargar årligen.

–Det har nog aldrig funnits mer än 4000–5000 vargar i‑Sverige. Försörjningsunderlaget vintertid var för dåligt för att fler skulle kunna existera. Förr i tiden fanns det mycket mindre älg och annat vilt. Sommartid tog vargen en del av den tamboskap som betade i skogarna. Och det var rädslan för att mista husdjuren som låg bakom det starka hatet mot vargen, säger Olof Liberg, koordinator för det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv.

Denna svenska, och europeiska, avsky och fruktan för vargen underblåstes av sagor och andra berättelser om vargens blodtörst och grymhet. Vargen kopplades också ihop med onda makter, och kallade ibland för djävulens gårdvar. Det finns medeltida bilder, där häxor ses rida på vargar. Många gamla berättelser handlar om hur människor förvandlas till vargliknande monster, varulvar. Det utbredda hatet mot rovdjuret medförde att fångade vargar avlivades på plågsammast möjliga sätt, som en hämnd för allt ont som rovdjuret ansågs ha gjort.

Vargens farlighet för människan anser dagens forskare vara överdriven. I Sverige finns inte så många belägg för att vargar dödat människor. I ett uppmärksammat fall för 200 år sedan handlade det om en varg som hållits i fångenskap och blivit van vid människor. Sedan den lyckats rymma dödade den ett antal barn, innan man kunde skjuta den.

När den europeiska utvandringen till Nordamerika inleddes under 1600-talet hade nybyggarna med sig den negativa inställningen till vargen. Redan 1630 infördes i Massachusetts skottpengar på varg. Omkring 1930 var djuret nästan helt utrotat i USA, medan den klarade sig bättre i‑Kanadas vildmarker.

De senaste årtiondena har inställningen till vargen delvis börjat svänga i såväl Europa som Nordamerika. Fridlysningar har gjort att vargen återkommit till delar av de gamla områdena, men konflikten med människan är inte över. Betande tamdjur och hundar rivs ibland, och det finns en konkurrens med jägare om viltet. Hur stora rovdjursstammar som ska få finnas lär förbli en tvistefråga många år framöver.

Källor: Science 15/2, New Scientist 23/2, ”Lär känna Vargen” av Anders Bjärvall, Svenska Jägareförbundet.