”Jag vet inte hur jag ska reagera än”

Örebro tingsrätt har omvandlat Annika Östbergs livstidsstraff till ett tidsbegränsat sådant. Efter 28 år i fångenskap ska hon nu slussas ut i samhället. Maj-Britt Tillery sitter i sin lägenhet på Södermalm när hon nås av beskedet.

– Det är klart jag är glad om hon kommer ut. Men vad ska jag tro? De kan inte tala om eller förklara någonting för mig, säger Annika Östbergs mor Maj-Britt Tillery.

Det är med misstro hon tar emot beskedet om dotterns kommande frigivning. Många års kamp mot rättsväsendet har skapat en ilska som sitter djupt rotad hos Maj-Britt Tillery.

Hon börjar räkna månaderna mot Annika Östbergs frigivning, men avbryter sig och suckar.

– Jag är 80 år och om jag har tur, och gud vill, så kan jag leva i två år till och umgås med Annika.

28 år har passerat, men Maj-Britt Tillery har inte tvivlat inte en sekund på dotterns oskuld.

– Annika har inte skjutit någon. Hon erkände för att slippa dödsstraff, säger hon.

Den långdragna processen med att få Annika förflyttad till Sverige har slitit på Maj-Britt Tillerys hälsa. Hon har genomlevt två slaganfall och har i dag svårt att röra sig. Men hon jämför sig själv med en ihärdig igel.

– Jag har aldrig resignerat och jag är inte bitter. Angry, yes! Men inte det minsta bitter.

Mamman och dottern har träffats en gång sedan den 8 april då Annika Östberg överfördes till Sverige. Men de har haft regelbunden telefonkontakt och talades vid senast på söndagen.

– Annika ringde som hastigast. Hon sa att hon mår bra och jag svarade att jag också mår bra. Men det gör jag inte. Jag har lidit något fruktansvärt under den här tiden.

Vad ska du göra nu?

– Nu ska jag dricka en kopp kaffe, sedan ska jag läsa tidningen. Sedan hade jag inte tänkt göra någonting. Men nu fick jag ju höra den här smällen från dig. Jag måste smälta det lite. Sedan får jag se om Annika hör av sig, jag kan ju inte ringa till henne.

David Levin

08-13 54 22

david.levin@svd.se