Efter 27 år på California Institute for Women fick Annika Östberg komma till Sverige. Den 2 maj 2011 blev hon fri. Tiden i fängelset var tuff och det finns en period som Annika Östberg aldrig har pratat om eftersom hon varit rädd att det skulle påverka hennes chanser att överföras till Sverige. Mellan 1985 och 1989 återföll hon i sitt missbruk och injicerade heroin inne i fängelset fram tills att hon testades positivt. Återfallet kom efter att hon fått beskedet om att hennes son Sven, då 15 år, hade omkommit i en bilolycka.

– Mina vänner gav mig det enda de visste kunde trösta. Jag är ledsen på mig själv för det men samtidigt vet jag att det räddade mitt liv. Jag har fortfarande inte kunnat ta tag i sorgen och har inga foton av Sven uppe. En dag måste jag bearbeta det, säger hon.

Det har gått 30 år sedan polismannen Richard Helbush sköts ihjäl när han stannade för att hjälpa Annika Östberg och hennes pojkvän Bob Cox som fått punktering i Clearlake i Kalifornien. Restaurangägaren Joe Torre hade mördats tidigare samma dag. Annika Östberg erkände de båda morden, eftersom hon varit närvarande, och dömdes till 25 års fängelse.

– Jag försöker fortfarande få ihop bilden av Annika på anstalten i USA och den jag är i dag. I samhällets ögon var jag det värsta av det värsta. Det motståndet försvann helt när jag kom hit. Det kan kännas splittrat, säger hon.

På Basta arbetskooperativ ekar hundskallen mellan barrträden den här regniga morgonen. Några ungdomar står och röker på grusplanen utanför den röda kontorslängan. Annika Östberg är ansvarig kassör för ersättningar till de boende och känner alla här. I en rastgård står hennes favorithund Hector och i den lilla tvårummaren i byggnaden intill väntar två hundskålar på golden retriever-valpen som snart får hämtas hem.

– Jag har skaffat mig ett nytt liv här och kommer alltid att vara en del av Basta på något sätt. Just nu tar jag en dag i taget. Sedan jag kom hem till Sverige har jag haft en tro på att saker blir som de ska. Om man skickar ut en energi med tillit och hopp så får man det tillbaka av världen, säger Annika Östberg.

I Sverige har rapporteringen kring Annika Östberg stundtals vinklats till att handla om en svag kvinna som utnyttjats av kriminella män. Den bilden känner hon inte igen sig i.

– Jag har aldrig sett mig själv som ett offer. Jag har ställt upp för mina karlar. Jag har tagit på mig skulden för ett dråp och sett till att dra in försörjningen. Jag har sett mig själv som självständig fast jag inte var det, säger hon.

Tycker du själv att du fick en rättvis dom?

– Jag förtjänade straffet. Det handlar om två liv. Hur sätter man ett pris på ett liv? Även om jag inte var fysiskt skyldig så har allting man gör konsekvenser. Jag tar ansvar för det jag gjort, säger hon.

Hur kändes det att möta polismannen Richard Helbushs släktingar i rätten?

– Det var hemskt att möta någon som spyr ur sig sitt hat och som önskar dig död. Det går in i hjärtat och in i själen. Jag tror att hans dotter och fru är mer inlåsta än jag någonsin var. De måste representera varenda polisman som har dött i tjänsten. Det är ett sådant tryck från brottsofferorganisationerna att inte släppa det här. Att leva med den där ilskan, det är som cancer. Vår smärta skiljer sig väldigt mycket åt. Min smärta har handlat mycket om sorg och ånger, säger hon.

Vad har du känt sorg över?

– Att mina val ledde till hela händelsekedjan. Det var ju jag som förde ihop det första offret med min pojkvän då, Bob. Efter att det hade hänt så var allt som en dominoeffekt, säger hon.

I sorgearbetet och bearbetningen av händelserna kom ångesten i form av frågor om varför hon inte hoppade av redan efter det första mordet och varför hon inte gjorde andra val. Mordet på polismannen Richard Helbush har förföljt henne. Särskilt minns hon bilden av honom i dödsögonblicket.

– När man ser en människa dö är det någonting som händer i universum. Allting tar stopp, plötsligt är det ett vacuum där det har varit ett liv och allting håller andan. Och sedan sugs världen in i super speed. Men den där känslan i den sekunden går inte att förklara och det är något som jag har försökt att förstå och har levt med väldigt mycket. Det har också bidragit mycket till min tro. Att livet är mer än vad vi gör här och nu, säger hon.

Annika Östberg tillägnar boken sina vänner på fängelset. Bland kvinnorna som blev hennes närmaste familj fanns några av de så kallade Manson-kvinnorna som mördat tillsammans med sektledaren Charles Manson. I början kunde det vara svårt att vänja sig vid den nya miljön.

Annika Östberg minns särskilt ett tillfälle när hon skulle tala inför en stödgrupp på fängelset i Kalifornien. Framför henne satt mellan 40 och 50 tjejer som alla dömts till livstids fängelse.

– Jag tänkte herregud, varje person som sitter här betyder minst ett liv som inte finns. Och jag är med här. Det var jättekonstigt.

Saknaden efter vännerna är större än hon hade kunnat föreställa sig. Det fanns en symbios mellan kvinnorna där de hjälptes åt att bära varandras upplevelser. I den nya lägenheten på Basta kom sorgen som ett stort svart hål.

– Jag kände en tomhet som det tog lång tid för mig att förstå. Det var saknaden av att kunna reflektera mina känslor på någon annan. Nu är det ju bara jag som känner och jag som måste ta in. Allt det är nytt och jag jobbar fortfarande på att kunna hantera det, säger hon.

Annika Östberg har många gånger fått frågan varför hon väljer att bli offentlig istället för att skaffa sig ett stillsamt liv.

– Jag gör inte det här för att vara en kändis. Jag hatar att vara med på bild och i tv. Det här handlar om att göra något av de här 28 betydelsefulla åren av mitt liv. Andra i min ålder har haft karriärer, de har barn och barnbarn. Jag har inte det där. Men med min erfarenhet och min resa kan jag visa andra i svåra situationer att det finns hopp. Hur jävligt livet än ser ut så finns det en väg ut.

Annika Östbergs självbiografi Ögonblick som förändrar livet ges ut av Ekerlids Förlag och utkommer på tisdag.