Den 7 november 1980 försvann 11-årige Johan Asplund i Sundvall. Sedan dess har hans föräldrar oavbrutet brottats med det svenska rättsväsendet – de har väckt enskilt åtal mot den man de är säkra på är den verkligen mördaren, de har kämpat för att Thomas Quick, numera Sture Bergwall, inte ska dömas och de har försökt få justitiekanslern att granska samtliga Quickutredningar.

Men de har talat för döva öron – den misstänkte mannen friades i hovrätten, Thomas Quick fälldes för Johanmordet 2001 och JK lade ner anmälan efter bara en veckas granskning – trots att materialet från Asplunds advokat var på 20 000 sidor text och innehöll 14 timmar videofilmade vallningar med Quick.

Den nya boken "Fallet Quick – att skapa en seriemördare" kritiserar hur vården och rättsväsendet samarbetat för att få Thomas Quick fälld för åtta mord. Det är en kritik som Björn och Anna-Clara Asplund ansluter sig till.

Björn och Anna-Clara Asplunds tilltro till den svenska rättvisan är i dag mycket låg. Men de har aldrig gett upp, och att resningsprocessen i Quickfallen nu är i full gång ser de ändå som en liten framgång. När SvD träffar Björn Asplund på hans husbåt vid Söder Mälarstrand i Stockholm säger han att nästa steg måste bli en sannings- eller haverikommission.

– Mordet på Johan är preskriberat i dag, så den verklige gärningsmannen kan inte straffas. Men en oberoende utredning där de rättsvårdande myndigheterna inte får delta måste bildas. Den kommissionen ska kartlägga hur det kunde gå så snett, och bygga ett regelverk som förhindrar att det händer igen, säger han och fortsätter:

– Det måste finnas en solklar rågång mellan vård och utredning. Det kan inte vara så att läkare får åka runt och valla brottslingar.

Björn Asplund hymlar inte med sina åsikter om hur rättsväsendet hanterat mordutredningarna kring Thomas Quick.

– Seppo Penttinen och Christer van der Kwast har genomfört de i särklass sämsta polisutredningarna i Sverige. De har manipulerat för att få fram rätt resultat och använt sig av förkastliga metoder. Jag har själv blivit jävligt hårt drabbad av den svenska rättvisan medan van der Kwast, Borgström och de andra kunnat göra karriär på detta och fortsatt som om ingenting hänt, säger Björn Asplund.

Hur har du och Anna-Clara orkat fortsätta kampen genom åren?

– Varje förälder har ansvar för sitt barns bästa. Jag tänker väldigt ofta på min grabb Johan som skulle varit 43 år i dag om han levt. Jag kan inte acceptera att det här bara kan få passera, säger Björn Asplund.

Inte heller Frederick Zelmanovits, bror till Charles som försvann den 13 november 1976, har några högre tankar om Quickutredningarna. Han menar att "haveriet i rättssystemet" måste utredas.

– Jag förstår inte hur han ens kunde bli dömd. Sånt kanske kan hända i mindre utvecklade länder, men det ska inte hända i Sverige. Ingen brydde sig om de som sade emot, säger Frederick Zelmanovits till SvD i telefon från Spanien.

Den i hans tycke ensidiga inriktningen på Quick som gärningsman i rättegången 1994 har gjort att han tappat förtroendet för rättssystemet. Framförallt är det agerandet från åklagare Christer van der Kwast, kriminalinspektör Seppo Penttinen och psykologen Sven-Åke Christianson som han är kritisk mot.

– Det mest skrämmande är att högt uppsatta personer inom samhället gjort detta, och någonstans borde de ju fällas. Jag tycker inte att de ska kunna gå fria från det här. Det har varit ett långt lidande för alla anhöriga, säger Frederick Zelmanovits.

Han har aldrig trott på att det skulle ha varit Quick som mördat hans bror. Hållningen förstärktes när han läst förundersökningen där det framgick att Quick inte vid något förhör lyckats ange rätt klädsel på Charles, inte kunde redogöra för hur han tagit sig från Falun till Piteå på kort tid och att han fick hjälpas av förhörsledaren för att hitta till brottsplatsen.

Det har varit en lång och smärtsam resa för alla de anhöriga till de mordoffer Thomas Quick fällts för. Först sorgen över ett försvunnet barn eller en mördad släkting. Sedan de vidriga detaljerna som Quick berättat under rättegångarna – hur han våldtagit, mördat, styckat och till och med ätit upp kroppsdelar på sina offer. De märkliga avvikelserna i förundersökningarna, och tvivlarna som avfärdats som rättshaverister.

– I dag är det glädjetjut i media över resningsprocessen för Quick men nån gång kanske man ska kosta på sig att skicka en genuin tanke till de anhöriga som orsakats så mycket skada. Vi har också blivit kränkta och utnyttjade, säger Björn Asplund.

För första gången berättar han om en av de kränkningar han upplevt som värst – hur han blev informerad om misstankarna mot Quick. Det var inte polisen som hörde av sig först. Björn Asplund säger att han fick kännedom om att Quick var misstänkt för mordet på hans son när han satt på en jazzklubb i Köpenhamn i november 1992 – innan sjukhuset gjort en brottsanmälan.

Vid bordet på jazzklubben i Köpenhamn fick Björn Asplund sällskap av en svensk man – som efter en stund började skrodera om att han löst det omskrivna Johan-fallet. Det var nämligen så att mannen hade lyckats få en av sina patienter på Säter att erkänna mordet.

– Det var Göran Fransson, en av överläkarna. Då sade jag att jag var Johans pappa, och att det första jag tänkte göra när jag återvänt till Sverige var att anmäla honom till Socialstyrelsen, berättar Björn Asplund.

När SvD kontaktar Göran Fransson bekräftar han att han träffat Björn Asplund i Köpenhamn den 21 november 1992, det är antecknat i bokningskalendern från det här året. Men han förnekar att han talat om Quick och Johan Asplund vid det tillfället.

– Det skulle inte vara särskilt lämpligt i den miljön med tanke på vad paret Asplund fått gå igenom under alla dessa år. Jag tror förresten att jag aldrig i något sammanhang kommenterat mina patienter med någon utomstående, säger Göran Fransson.

Björn Asplund blir inte förvånad över det Göran Fransson svarar SvD.

– Det är klart att han förnekar det. Men han var där, och jag anmälde till socialstyrelsen. Det var första tillfället jag fick veta något om kopplingen mellan Johan och Quick.

Han har aldrig trott på att Quick skulle vara gärningsmannen, och när han fick kännedom om den starka medicinering Quick fick på Säter klarnade bilden kring hur erkännandena kommit till.

– Jag har jobbat så många år inom psykiatrin att jag vet vilken effekt de här medicinerna har. Och terapin med förträngda minnen är bara humbug.

Björn Asplund säger att han i dag inte hyser några hatfyllda känslor mot Sture Bergwall för att han erkände mordet på Johan i terapin på Säter.

– Jag tycker bara synd om karln, han har låtit sig utnyttjas och varit i händerna på mäktiga krafter. Han har inte haft förmåga att stå emot, säger Björn Asplund.

Läs mer om fallet Quick: