Utrikesminister Carl Bildt vill, precis som Folkpartiet, låta utreda kostnaderna för ett svenskt medlemskap i Nato.
–Jag skulle inte ha något emot att man utreder detta, sade Bildt efter riksdagsdebatten på onsdagen.
Socialdemokraterna gnuggade händerna: Urban Ahlin, partiets kandidat till utrikesministerposten, hade lagt ner mycket kraft under debatten på att framställa regeringens politik som ”fjäskande” för Nato.
Huvudsakligen är det Folkpartiets Natopositiva linje som ligger till grund för Socialdemokraternas attacker. Urban Ahlin pekade särskilt på två FP-förslag. Partiet vill låta svenskt flyg patrullera baltiskt luftrum. Och Folkpartiet vill att Sverige ska delta i försvarsplanering med Nato, för att kunna ingripa i enlighet med den nya svenska solidaritetsförklaringen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land”.
Att Socialdemokraterna nu anklagar regeringen för att undergräva den svenska alliansfriheten har en enkel förklaring. Visserligen har motståndet minskat, men fortfarande är en klar majoritet av svenskarna negativa till ett svenskt Natomedlemskap.
Efter debatten var Ahlin dock tydlig med att Socialdemokraterna inte planerar att kyla ner de svenska relationerna med Nato, efter ett regeringsskifte. Det är alltså Folkpartiets positioner, snarare än regeringens politik, som ska skrämma mittenväljarna.
Carl Bildt använde ett liknande upplägg när han nonchalerade Ahlin genom att kora Vänsterpartiets Hans Linde till ”den rödgröna alliansens utrikespolitiska talesman”. Bildt hävdade också att Socialdemokraterna genom samarbetet med V öppnar för att släppa in ”Castrokramare och talibantolererare” i regeringen. Och lät förstå att Vänsterpartiets inflytande är orsaken till att de rödgröna inte har lyckats formulera en gemensam syn på EU, och inte har en gemensam uppfattning om den svenska truppen i Afghanistan.
Vad både Moderater och Socialdemokrater hävdar är alltså att småpartier är på väg att radikalisera motståndarblockets utrikespolitik. Som därmed skulle avlägsnas från den allmänna opinionen. Och det finns i alla fall två exempel på radikalisering i den rödgröna uppgörelse som presenterades på onsdagen.
De tre partierna är nu överens om att erkänna Västsahara, och att ”erkänna folkmodet 1915 på armenier” med flera folkgrupper. I båda fallen är Socialdemokraternas utrikesministerkandidat Urban Ahlin personligen motståndare till förslagen.
Ännu går det dock inte att göra en helhetsbedömning av något block. De rödgröna har producerat flest sidor, men ingen av de båda allianserna har presenterat ett heltäckande utrikespolitiskt program.
