Äntligen stod partiledaren i talarstolen. Mona Sahlin, som avgår i slutet av mars, har inte längre några positioner att försvara och i ett djupt känslomässigt tal till förtroenderådet gjorde hon bokslut över sin korta tid som S-ledare.

Här kan du läsa hela Mona Sahlins tal (extern länk, öppnas i nytt fönster).

Något liknande har knappast utspelat sig i svensk politik: en avgående partiledare sågar offentligt stora delar av den egna politiken och anklagar partikamrater för att ha tvingat fram den strategi som orsakade en valförlust.

Strategin handlar om vilket samarbete Socialdemokraterna skulle inleda före valet. Mona Sahlin lanserade hösten 2008 en allians med bara Miljöpartiet, men S-vänstern gjorde uppror och tvingade henne att släppa in också Vänsterpartiet.

I sitt tal var Mona Sahlin tydlig med att hon blev överkörd, och att det kostade partiet röster i valet. Genom att ta med Vänsterpartiet cementerades blockpolitiken, något som enligt Sahlin bara gynnar de borgerliga.

Och hon underströk att de två samarbetsalternativen signalerar helt olika vägval. ”Det såg de svenska väljarna. Och det såg också jag”, sa Mona Sahlin som uppmanade partiet att inte behandla nästa partiledare på samma sätt:

”Ge min efterträdare ett tydligt mandat. Låt honom eller henne leda och lita på de vägval han eller hon gör”.

Varför fick hon aldrig det mandatet från partiet? ”Man kände en oro över att det handlade om höger eller vänster” sa Mona Sahlin efter talet. Det vill säga att tvåpartisamarbetet med MP var Sahlins försök att vrida S-politiken åt höger.

Och kanske är det här förklaringen till ganska många av Mona Sahlins problem med att leda socialdemokratin. Stora delar av partiet tycker helt enkelt att hon har en högerstämpel i pannan.

Det är den gamla Nixonparadoxen. På 1970-talet öppnade USA:s president Richard Nixon, en brinnande antikommunist, landets förbindelser med Kina. Han kunde göra det eftersom ingen misstänkte honom för att sälja ut USA:s intressen till kommunisterna.

Med Mona Sahlin är det tvärtom: eftersom hon står till höger har socialdemokratin inte litat på de vägval hon velat göra. Det gäller säkert både strategi och sakpolitik. I talet på förtroenderådet listade Sahlin områden där hon vill se förnyelse, och i hög grad handlar det om att försöka vinna tillbaka medelklassväljarna. Här är några exempel:

* Det går inte att återinföra förmögenhets- och fastighetsskatt.

* Det ska införas individuella kompetenskonton.

* S har haft för mycket fokus på jämlikhet, för lite på utveckling.

* De borgerliga skattesänkningarna för löntagare har varit rimliga.

* A-kassan ska höjas så att den skyddar dem som tjänar bra, men då måste ersättningsperioden begränsas.

Delar av Mona Sahlins politiska program kan säkert bli S-politik, när partiet nu ska försöka ta sig ur sin svacka. Chansen är nog till och med större, när hon själv har avgått.