2011 skulle bli ett tungt år för statsminister Fredrik Reinfeldt och hans minoritetsregering. Det låg i luften. Och ju mer av våren som passerade desto besvärligare såg den parlamentariska situationen ut. Särskilt när det gällde arbetslinjen hopade sig nederlagen. Strax före riksdagens våravslutning röstade de rödgröna och Sverigedemokraterna för att riva upp delar av den borgerliga sjukförsäkringen. Statsministern varnade själv indirekt för en hotande regeringskris.

Och det blev sommar, och det blev höst, det femte regeringsåret.

Sedan var scenförändringen total.

Statsministern och finansministern lade själva grunden genom att dra tillbaka det femte jobbskatteavdraget och därmed undvika en förlust i riksdagen. Sedan kom skuldkrisen och S-krisen. Alliansen, framför allt Moderaterna, har lugnt kunnat surfa på båda.

Medan Socialdemokraterna och Kristdemokraterna har slitits sönder av interna stridigheter och MP, V och C har varit upptagna med mer städade partiledarbyten har Fredrik Reinfeldt och hans parti i tysthet kunnat rusta för framtiden.

En del av det bygget handlar om att göra Moderaterna till mer av ett samhällsbärande parti och att göra Moderatledaren mer landsfaderlig.

Receptet för en landsfader finns redan. Det skrevs på Tage Erlanders tid, men finjusterades av Jan Larsson, Göran Perssons så kallade spinndoktor.

Till en sats krävs 7 dl statsmannamässighet och 3 dl folklighet, samt ett kryddmått självdistans.

Ett Europa i djup kris har den här hösten bjudit på mängder av tillfällen för Fredrik Reinfeldt att uppträda som en statsman. Med Sveriges urstarka statsfinanser i ryggen har han kunnat stå rak som en fura när det har blåst som mest i Bryssel. I sin femte regeringsförklaring upprepade Fredrik Reinfeldt ordet ansvar 26 gånger.

De höga förtroendesiffrorna har tickat in som planerat.

Så till folkligheten. Göran Persson var föregångaren när han körde arga leken i Sen kväll med Luuk.

Den 9 december i år shoppade Fredrik Reinfeldt tacomys i talkshowen Hellenius hörna och fick recensera sin livskurva. Om 2006 sade han: ”Det var lite körigt ett tag, men sedan blev det bättre och finanskris. Det var någon som tyckte att det var jobbigt, men jag och Anders Borg hade det bra.”

Enligt företaget Cision, som mätte reaktionerna på Reinfeldts framträdande och Håkan Juholts i Skavlan, tog Moderatledaren hem en storseger.

Men Fredrik Reinfeldt skrattade möjligen en gång för mycket åt sina egna skämt den där kvällen. Det kan straffa sig.

På rikstinget blir det tydligt vilket stöd Hägglund har och vilket stöd jag har

Mats Odell (KD)

Den självdistans som krävs för att uppnå landsfaderligheten hindrar visserligen inte att man skrattar åt sina egna skämt, men det får inte uppfattas som att man är självgod. Gränsen är hårfin.

Det är en av förklaringarna till att Göran Persson aldrig nådde dit.

I oktober höll Fredrik Reinfeldt tal på partistämman i Örebro. Ett nytt idéprogram klubbades, det första sedan den nya ledningen tog över. Portalparagrafen om att Moderaterna är ett samhällsbärande parti som företräder allmänintresset skulle slås fast.

Fredrik Reinfeldt sade: ”Allmänintresset är att agera i folkets allmänna intresse, att lyssna på sin befolkning. Det handlar om att bygga vidare på djupt förankrade idéer som byggt Sverige starkt”. Det var stora ord.

På presskonferensen efteråt frågar en journalist försynt något i stil med: ”Vem är det som definierar vad som är allmänintresset? Är det du?”.

Då är det som om en ängel går igenom rummet, en socialdemokratisk ängel.

Efter att Moderaterna i årtionden, ja i ett århundrade, har kritiserat Socialdemokraterna för att vara självtillräckliga så låter de nu snarlika.

Det finns fallgropar på den vägen. Det är svårt att kopiera den socialdemokratiska modellen om att vara stats- eller samhällsbärande. Risken är att Moderaterna stirrar sig blinda på ett koncept som en gång för alla blivit obsolet. Moderna väljare är troligen alldeles för lättrörliga och för kritiskt lagda.

Och den som utser sig själv till allmänintressets riddare måste vara varsam. Gränsen till självgodhetens land kan lätt passeras.


2011 – ett extremt år i politiken:

Januari:

• ”Vi har både en svag regering och en försvagad opposition. Det är en exceptionell, väldigt ovanlig situation.” Tommy Möller, professor i statsvetenskap.

Mars:

• Håkan Juholt väljs till ny partiledare för S. Ifrågasättandet kommer omgående.

April:

• Ett femte jobbskatteavdrag utlovas i vårpropositionen.

Maj:

• Miljöpartiet får två nya språkrör – Åsa Romson och Gustav Fridolin.

Juni:

• Alliansen förlorar en omröstning om sjukförsäkringen i riksdagen, det blir en av en lång rad bakslag för minoritets- regeringen Reinfeldt.

Augusti:

Löftet om ett femte jobbskatteavdrag dras tillbaka och tillväxten skrivs ned.

September:

• Annie Lööf blir ny Centerpartiledare efter Maud Olofsson.

• Reinfeldt nämner ordet ansvar 26 gånger i sin regeringsförklaring. Budgeten blir stram.

Oktober:

• Håkan Juholt i blåsväder för sin bostadsersättning.

• Moderaterna lanserar sig själva som allmänintresset på sin partistämma.

November:

• Förra riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson ifrågasätter den moderata ledningen.

• Anders Borg blir av Financial Times ”EU:s bäste finansminister”.

December:

• Statsministern tvekar inför att Sverige ska delta i europakten.
• KD:s valberedning vill ge Göran Hägglund förnyat förtroende. V:s valberedning föreslår Jonas Sjöstedt som ny partiledare.