Nu har det ju i och för sig visat sig att det finns mycket att göra avbön för. Dubbelspel i kontakterna med de gamla kommunistländerna, försvar av bristen på demokrati i öst eftersom klasskampen kan vara överordnad demokratin, behandlingen av de så kallade Kirunasvenskarna, Lenin som förebild så sent som 1999, beskrivningen av Kuba som en demokrati. Listan på sådant som behöver ursäktas har blivit lång efter Uppdrag gransknings reportage om vänsterpartiet.
Lars Ohly har helt enkelt gjort som alla konsulter för mediekontakter numera rekommenderar: erkänn ”jag hade fel” och kräla i stoftet. Men hur mycket kan man be om ursäkt för och samtidigt behålla trovärdighet för att det man säger idag är det man faktiskt menar?
När Lars Ohly så sent som 1999 kallar sig leninist och samtidigt demokrat så visar det enligt gängse språkbruk att han har oklara begrepp om vad demokrati är.
Leninism är per definition att en liten förtrupp, ett arbetarklassens avantgarde, ska genomföra revolutionen och införa proletariatets
diktatur. Leninism är toppstyrning genom demokratisk centralism och att bara särskilt utvalda får bli medlemmar i det enda tillåtna partiet.
Och hur ska man se den ursäkt till Kirunasvenskarna som nu utfärdas?
Att vänsterpartiets ledning tog bort den för fyra år sedan berodde på att de då inte visste vad de skulle be om förlåtelse för. Om de återvändande partikamraterna verkligen blivit illa behandlade för att de påstod att de misshandlats under stalinepoken i Sovjetunionen.

Nu ber ledningen i den ursäkt som publicerats i Aftonbladet och som ligger utlagd på partiets officiella hemsida ”oförbehållsamt om ursäkt för de övergrepp som dåvarande medlemmar i Sveriges kommunistiska parti kan ha (min kursivering) gjort sig skyldiga till”.
Lars Ohly & co är alltså fortfarande inte säkra på att Kirunasvenskarna verkligen blev trakasserade. Ursäkten framstår därmed mer som framtvingad av den mediala uppståndelsen än som verkligt menad.
Är det då dags för den slutgiltiga uppgörelsen med historien som
partioppositionen kräver? Troligen inte. En klar majoritet i partiet verkar helt enkelt inte tycka att det är nödvändigt. Åtminstone pekar styrkeförhållandena på den senaste partikongressen i den riktningen. Lars Ohly sitter också än så länge tryggt på ordförandeposten.
Ändå är det inte alldeles säkert att allt blir vid det gamla efter några veckors storm i medierna. Ytterst handlar det om vilket parti som ska vara alternativet till vänster om socialdemokraterna där mellan fem och tio procent av väljarkåren brukar finnas.
De röstar ju inte på vänsterpartiet för dess kommunistiska förflutnas skull. Det skrämmer snarare fortfarande bort en del väljare. Om nätverket Vägval vänster skulle ta steget fullt ut och bryta sig ur v är det alltså inte helt osannolikt att det nya partiet skulle kunna lägga beslag på vänsterväljarna. Ett sådant vänstersocialistiskt parti som gjort rent hus med det förflutna skulle möjligen också kunna bli ett större reellt hot mot socialdemokraterna.
För att det ska lyckas krävs dock
pengar, en väl fungerande organisation över landet och kända kandidater. Pengar och lokala föreningar kan det nya partiet få om hela avdelningar och länsorganisationer bestämmer sig för att lämna vänsterpartiet. Då går det lokala partistödet över till det nya partiet. Sannolikheten för att sådana utbrytningar ska ske på bred front är dock än så länge liten.

Då kan det bli lättare att få ihop kandidater. Någorlunda kända personligheter som kan tänkas gå över till det nya partiet saknas inte. Knappt 350 ledande partimedlemmar har vid det här laget skrivit på uppropet som varnar för att vänsterpartiet utvecklas till ett ”smalt elitistiskt nykommunistiskt parti”. Kända vänsterpartister som kan tänkas vara med och bilda nytt är bland andra före vice ordförande Johan Lönnroth, riksdagsledamöterna Karin Svensson Smith, Lennart Beijer, Lars Bäckström (gruppledare), Per Rosengren, Marie Engström, Anders Wiklund, Owe Hellberg och kommunalråden Stig Henriksson (Fagersta) och Staffan Norberg (Södertälje).
Hur det
går avgörs om inte förr i valet om två år. Lars Ohly ska nog vara väldigt tacksam över att han fick säga Förlåt mig! mitt i mandatperioden.