Lagen var omdiskuterad när den kom 1985 och började gälla 1987. Särskilt upprörd var personalen på landets fertilitetskliniker som varnade för att denna då väl etablerade metod att hjälpa barnlösa sannolikt måste upphöra. Ingen donator skulle ställa upp och lämna sperma på sådana villkor.

Motivet var dock uteslutande hänsyn till barnens rätt att få veta sitt ursprung – om de ville. Enligt lagen skulle journaler och annan dokumentation från insemineringen bevaras så att barnet, när det blev äldre, skulle kunna få veta identiteten på den som donerat sin sperma. 18 års ålder var den gräns som sattes.

Det innebär att 2005 uppnådde de första insemineringsbarnen födda 1987 denna ålder och klinikerna gjorde sig redo för förfrågningar.

– Men ännu har inte en enda begärt att få veta vem donatorn är, säger docent Claes Gottlieb vid fertilitetskliniken på Sophiahemmet i Stockholm.

Hans viktigaste förklaring är att ett stort antal av de aktuella barnen sannolikt inte vet om att de är tillkomna via spermiedonation och inseminering. Många föräldrar berättar inte för sina barn.

På Socialstyrelsens uppdrag har han har lett en enkätundersökning där 194 par som genomgått denna typ av inseminering i‑Stockholm och Umeå intervjuades. Frågorna gällde främst hur de hanterade informationen till barnen och andra.

– Bara 11 procent hade berättat för barnen, säger Claes Gottlieb. 41 procent av föräldrarna förklarade att de tänkte tala om detta senare. 19 procent var dock tydliga med att de aldrig skulle säga något.

Först den 1 juli 2005 blev det till- låtet för kvinnor som lever ihop att få assisterad befruktning med donerade spermier i Sverige. Den‑studie som nu presenteras baseras alltså på heterosexuella par.

Tolkningen av enkätstudien blev att åtminstone hälften av ”insemineringsbarnen” inte kommer att få veta något av sina föräldrar och följaktligen inte kommer att efterfråga någon information om spermiedonator.

– Det låga intresset för att berätta är inte bra även om det finns flera förklaringar, säger Claes Gottlieb. Den allvarligaste är att barnen kan få höra det från något annat håll. Det är väl känt till exempel från adoptionserfarenheter att detta kan skapa stort trauma för barnen.

I de riktlinjer som Socialstyrelsen gav ut 1987 påpekas flera gånger att barnen har rätt att få kännedom om sitt biologiska ursprung helst så tidigt som möjligt under sin levnad. Claes Gottlieb menar att frågan om att informera om barnens bakgrund och möjligheten att få veta donatorerns identitet måste diskuteras mer öppet med föräldrarna i‑samband med behandlingen.

Hur många barn det rör sig om är svårare att beräkna. På svenska kliniker har sedan 1987 antalet barn som fötts via inseminering av anonyma donatorer växlat mellan 25 och 90 barn per år, enligt statistik från Socialstyrelsen. 2005 uppgick till exempel antalet levande födda barn till 85. Ett stort och sannolikt växande antal barn tillkommer också utomlands, till exempel i Danmark där rutinerna för information om donatorn växlar.

I Danmark är det, till skillnad från Sverige, tillåtet med helt anonyma donatorer. Dit åker också många lesbiska par eftersom väntetiderna i Sverige anses för långa.

Hur många det gäller vet egentligen ingen. Flertalet gäller också ensamstående kvinnor som inte kan få insemination i Sverige.

Siffrorna gäller den äldsta metoden för assisterad befruktning: insemination när sperma (antingen från kvinnans partner eller från en anonym givare) sprutas upp i slidan för att befrukta ett ägg inne i kvinnan.

Från 2003 är det också tillåtet att använda donerad sperma i‑kombination med provrörsbefruktning, det vill säga ägg tas från mamman som befruktas utanför kroppen antingen med partnerns eller en anonym donators spermier innan embryot sätts in i kvinnans livmoder. Denna teknik är mindre vanlig än inseminering. 2005 gjordes 99 ‑sådana behandlingar som resulterade i 32 förlossningar. Även vid denna teknik gäller lagen om barnens rätt till information.