Han låg på golvet i en t-shirt, efter att ha blivit skjuten i huvudet. Blod och hjärnsubstans rann ut på golvet. Hans kropp skakade i dödsryckningar. Då riktade de två soldaterna sina lasersikten mot hans bröst och sköt, tills kroppen var helt livlös. ”I think this is our boy”, säger den ena i sin mikrofon en stund senare, väl medveten om att den amerikanske presidenten lyssnar på varje ord av radiokommunikationen från Abbottabad i Pakistan.

Så beskrivs dödandet av Usama bin Ladin förra året i en ny bok, skriven av en av de elitsoldater som var med under räden. Det är en dramatisk skildring, full av militära förkortningar och svordomar, i stil med ett grafiskt filmmanus.

När jag läste den i förra veckan trodde jag först att den skulle infria spekulationerna om en ny version om vad som hände, men så är det inte riktigt. Det mesta läckte redan direkt efteråt. Däremot får vi några fler uppseendeväckande detaljer. Det fanns vapen inne i rummet där bin Ladin sköts, men de var oladdade. Det gäller att man föreställer sig att al Qaida-ledaren ändå upplevdes som ett hot av soldaterna, för att det inte ska skilja sig alltför mycket från den officiella versionen: att planen var att gripa bin Ladin levande.

När bin Ladin dödades förra året mottogs det av många amerikaner som den seger som helt uteblivit från både Irak och Afghanistan. Sveriges utrikesminister kallade det för ”rättvisa” och FN:s generalsekreterare uttryckte ”lättnad”.

Redan när Navy Seal-männen satt vid lägerelden i Afghanistan dagarna före uppdraget förstod de också hur deras uppdrag skulle användas om de lyckades: för att hjälpa president Obama att bli omvald.

Just den sortens politiska spinn blev det direkt efteråt, och tillsammans med amerikanskt deltagande i Libyen, och hundratals drönarattacker i Somalia, Jemen och Pakistan kom dödadet av bin Ladin att räknas till en utrikespolitisk merit för Obama. I valkampanjen har det blivit svårare för republikanerna att angripa honom enligt klassisk modell: att en demokratisk president inte skulle vara en lika hårdför krigare som en republikansk.

När militärer nu invänder att presidenten kanske tar åt sig för mycket ära låter det lite ihåligt då en av deras egna nu blir miljonär på sin bok. Enligt en av mina källor i Washington som satt med vid flera av de ursprungliga redogörelser bakom stängda dörrar som lämnades av militären efter räden finns inte heller något i boken som direkt skulle kunna anses vara nationella hemligheter.

Att Pentagon skulle sätta sina hotelser i verket om att stämma författaren framstår därför som ganska osannolikt. Varför skulle någon, i synnerhet under ett valår, vilja statuera exempel med en av dem som dödade världens mest eftersökte man, när exempelvis CIA-agenter som anklagats för tortyr aldrig förts inför rätta?

Rätt eller fel så kommer dödandet av Bin Ladin nog fortsätta att berättas som en klassisk amerikansk hjältesaga, om absolut överlägsenhet och den hämnd som till sist alltid utkrävs.