Midsommar i Sverige vet vi hur den är, men midsommar i S:t Petersburg visste vi inte så mycket om när vi reste dit. Där borta kallar man den här årstiden ”vita nätter”, eftersom där är ännu ljusare på kvällarna än i Stockholm, som ändå ligger på samma breddgrad. Det har sin förklaring.

S:t Petersburg lever med rysk tid, alltså två timmar före oss. Men den verkliga tidsskillnaden, om vi ser till solens gång, är bara lite mer än en timme. Så ryssarna har med sina klockor skruvat till sig mer än en timmes sommarnattsövertag på Stockholm. I den svenska huvudstaden går midsommarsolen ned klockan 22.08 medan den i S:t Petersburg håller sig uppe till 23.25. Det gör man en stor sak av och håller festivaler och vodkakalas i de vita nätternas namn. Kvartsfinalsegern över Holland i lördags gjorde inte feststämningen sämre i denna mycket fotbollsintresserade stad som har många av sina spelare med i EM-laget, bland dem den briljante Andrej Arsjavin.

Renodlat midsommarfirande såg vi inget av, men på midsommarafton var det allmän skolavslutningsfest. Gatorna, som även vanligtvis kryllar av ungdomar, kryllade nu av ungdomar på osäkra ben, men med desto starkare röster.

Alla var glada, får man förmoda, över att det för en gångs skull inte regnade. Det var annars vad många påpekade. ”Sån tur ni har som kommit hit när det är uppehåll!” I S:t Petersburg, som Peter den store lät bygga på träskmark, regnar det något kopiöst att döma av stuprören. De är tjocka som elefantben och sitter tätt längs fasaderna. Och trottoarkanterna är höga för att gatorna ska kunna fungera bra som flodbräddar.

Mycket har förstås ändrat sig i Ryssland efter kommunismens kollaps, men annat är för ingrott för att ha hunnit tvättas av på mindre än 20 år. Dit hör serviceandan, som ännu inte har vaknat ur den kommunistiska koman – eller kanske var den halvdöd redan på tsartiden?

Det hjälps inte att det i de nyrikt glittriga butikerna arbetar personer som inte kan ha egna minnen från Sovjettidens affärer. Attityden är ändå den gamla. Den är en del av kulturarvet. Ungdomarna har fått det med modersmjölken: Kunden ska veta sin plats, känna sig fullständigt ointressant och vara tacksam över att alls få vara där i butiken. Expediterna har, trots sina unga år, en gedigen kunskap i att se oengagerade ut. Gäspningen är deras varumärke. ”Köpa? OK, om det nu ska vara nödvändigt”, ser de ut att tänka. “Suck. Jag får väl ta mig ända till kassan då, fast det är så jobbigt.”

Här finns en del att göra om ”Saint Pete” ska kunna locka utländska besökare med annat än sina fantastiska tsarpalats och superdirigenten Gergiev på Mariinskiteatern. De räcker visserligen långt – Vinterpalatset/Eremitaget är kolossalt imponerande både som byggnader och museum – men besökare vill gärna också känna sig lite välkomna i affärer, på restauranger, på flygplatsen, lite överallt. Det underlättar benägenheten hos kunden att vilja komma tillbaka, vilket är en ganska central tanke i en marknadsekonomi. Detta är ett tips som jag sänder, med ett leende, to Russia with love.