Tur att man är människa. Som insekt skulle jag vara rena katastrofen, så dåligt luktsinne som jag har. Skulle bara susa fram planlöst hit och dit och vifta med antennerna på jakt efter den rätta blomman, den som har de feromoner just min art gillar. Eller så fick jag väl be någon annan insekt i svärmen om dofthänvisningar. Knappast. Det vore bara löjligt. Jag skulle snart bli uppäten av mina egna, helt enligt Darwins teori om de undermåligas undergång.

Som människa får man åtminstone vara kvar i gemenskapen, även om man ofta är lite utanför som olfaktionshämmad, eller vad vår drabbade minoritet, de som har lågpresterande näsor, kan heta i officiella sammanhang. Lågluktande, kanske? Nej, det låter som en sanitär olägenhet. Svagnäst? Arominhiberad? Doftdyslektiker? Väderkornsblind? Nasalförsvagad?

En femtedel av befolkningen lär ha dåligt luktsinne, så jag är inte ensam. Något begrepp bör vi hitta på för att göra oss gällande i kampen om människors medlidande. Medan andra kan säga att de hör illa eller ser illa kan vi knappast säga att vi luktar illa, eller hur? Det vore en nesa. Skönare då att säga ”jag är en aning svagnäst”.

Det är inte midsommaren som fått mig att tänka i doft- banor utan det att jag råkade se att en stor lukt- och smakforskningskonferens börjar här i Stockholm i morgon, XVI International Symposium on Olfaction and Taste, med 800 deltagare. De ska träffas i Stockholm Waterfront Building där de, om de har näsborrarna öppna, ännu kan vädra den kommunala skandal som gjorde att denna oproportionerliga byggnad står där den står och inkräktar på Stads- husets moraliska utrymmesrätt. Jag upprepar mitt tidigare förslag att kolossen bör kallas Stockholm Water Affront Building eftersom den är en förolämpning (an affront) mot vattnet och staden.

Nåja, forskarna får väl hålla handen för det egna forskningsobjektet för att dämpa den obehagliga lukten av byggmygel. Och sedan har de säkert mycket viktigare saker att tala om. Att döma av symposierubrikerna är det vetenskap på hög och detaljerad nivå.

Samtidigt drar vi svagnästa omkring i livets doftfattiga trädgård. Men vi njuter av färgerna!

Sedan sitter vi på verandan och äter någon fint kryddad mat som vi inte heller kan uppskatta till dess fulla värde eftersom doftsinnet och smaksinnet är så sammankopplade. Men vi håller god min och säger ”å, så gott. Lite anis, sa du? Verkligen raffinerat”. En svagnäst vill nämligen inte förstöra en kulinarisk stämning för de andra, de starknästa. Därför lyssnar vi artigt till deras långa, blommiga (obegripliga) beskrivningar av viners kropp och karaktär, fast de lika gärna kunde tala om det grekiska skattesystemet. På grekiska.

Nu ska det sägas att näsan kan användas till mycket annat. Den är onekligen ett bra luftintag och duger att placera både här och där i kontaktskapande syfte. En kall nästipp kan skapa oväntade effekter – jag säger inte mer.

Så jag har, trots allt, lärt mig att i god kristen anda älska min näsa såsom mig själv.