Sedan 1981 har Maj-Britt Tillery kämpat för att få sin dotter Annika Östberg utlämnad från fängelset Corona i Kalifornien till Sverige.

– Och nu är det alltså hänt. Men allt är så omtumlande och har gått så snabbt att jag ännu inte riktigt fattat vad som hänt, säger hon i telefon till SvD.

– Det är klart jag är ohyggligt glad. Men fortfarande är jag rädd att något ska hända som sätter käppar i hjulet i sista stund. Jag har vetat om förflyttningen sedan en tid men har varit väldigt försiktig med att säga något eftersom amerikanarna skulle kunna ändra sig och ställa in alltihop.

Det var alltså tidigt på onsdagsmorgonen som Annika själv ringde och berättade att han just kommit till Hinseberg efter den långa flygfärden från New York.

– Visst var hon också oerhört lättad, säger mamman, men vi hann inte säga så mycket. Hon ska gå igenom alla inskrivningar och pappersprocedurer där på Hinseberg och därefter får vi prata med varandra mer ordentligt.

Maj-Britt Tillery planerar åka till Hinseberg och hälsa på sin dotter så fort det går.

Hon berättar också att Annika Östberg själv fick veta om förflyttningen redan den 25 mars men att varken hon eller mamman vågat säga något för att inte reta upp de amerikanska myndigheterna.

Hon är övertygad om att Annikas lika oväntade som glädjande förflyttning beror på att de dåliga tiderna och på att Kalifornien vill spara pengar genom att frige så många fångar som möjligt.

Maj-Britt Tillery som fyller 80 år i år har inte sovit en blund på två senaste nätter på grund av uppståndelsen, spänningen och nervositeten att allt skulle kunna gå fel i sista stund:

– Nu ska jag försöka vila och lugna ned mig när jag vet att Annika är hemma i Sverige, säger hon. Telefonen ringer hela tiden och journalister står här nere på gatan men jag ska inte prata med någon ännu.

Hon håller på att titta igenom de två kartongerna fyllda med brev och papper från de nästan trettio årens av kamp för sin dotter som nu kanske till sist är över.

– Det har varit jobbigt många gånger och värst var det nog när hennes son Sven dog 15 år gammal i en trafikolycka. Då hade jag förberett att han skulle flytta över till mig här i Stockholm, säger hon. Men jag har lärt mig under åren att hålla känslorna i styr och att ”dra ned visiret” inför andra och inte visa vad jag känner. Det är samma sak med Annika, tror jag.

Länge besökte Maj-Britt Tillery Annika regelbundet i Corona-fängelser, men under de senaste åren har hon inte orkat med den långa resan på grund av vacklande hälsa, främst benskörhet.

– Men Hinseberg lär vara lättare att resa till, säger hon.