På tisdag öppnar riksdagen. Grenadjärerna paraderar och dragonerna musicerar. Det blir folkdansgille och brassmusik och kungafamiljen kommer förstås. När det är över bjuder talmannen det svenska etablissemanget på snittar.

Så är det varje år, men den här gången kan det dessutom finnas politiska skäl till uppståndelsen.

För när Fredrik Reinfeldt läser upp sin sjunde regeringsförklaring är det inte business as usual – i alla fall inte jämfört med de två första åren efter valet 2010.

Flera orsaker har bidragit till att regeringen har dragit sig fram i en ganska märklig skuggtillvaro. En är socialdemokratins suicidala krishantering som kulminerade i Håkan Juholts avgång och sedan snabbt följdes upp med frälsaren Löfven.

Under den nye S-ledaren gick siffrorna upp lika fort som de hade gått ner.

Men minoritetsregeringen har också ett svagt parlamentariskt underlag och kan helt enkelt inte genomföra allt den skulle vilja.

Dessutom har regeringen, delvis säkert av taktiska skäl, väntat med omfattande reformer tills nu. Det har resulterat i att regeringen har framstått som passiv, blek och oengagerad, och man har fått kritik också från de egna leden.

Men i och med höstens budget, som med stor omsorg har presenterats för medier och medborgare innan den läggs fram i riksdagen på torsdag, möter oppositionen en delvis annorlunda alliansregering. Med pengar på fickan och i alla fall möjligheten att framställa sig som mer offensiv.

Delar av det nya reformregnet är hämtat från Socialdemokraternas motioner – eller är sådant som Socialdemokraterna också vill göra, som att sänka bolagsskatten.

En ledande socialdemokrat formulerade det så här: ”De brukar säga att vi inte har någon politik. Ändå stjäl de den i från oss”.

Det brukar kallas triangulering – att lägga sig nära de politiska motståndarna. Metoden har Stefan Löfven själv använt, när han under sin korta tid som S-ledare försökt profilera sig som mer närings- livsvänlig än de borgerliga.

Oppositionen kan visserligen säga att regeringen gör fel – men man kan inte längre säga att rege- ringen inte gör någonting.

Det är en betydande scenförändring som kommer att spela roll för opinionsutvecklingen fram till valet. Lika viktigt kommer det att bli hur oppositionen väljer att svara på den nya utmaningen.

Det finns inga statistiskt säkra förändringar i Sifos septembermätning, men en siffra som sticker ut en aning. Sverigedemokraterna tangerar med 7,2 procent sitt all time high.

Och om SD lyckas växa medan de stora alterna- tiven stångas i mitten, så kan regeringsfrågan bli ännu mer komplicerad om två år än den var 2010.