För några veckor sedan utmanades KD-ledaren Göran Hägglund av en ohelig marknadsliberal/konservativ/konfessionell koalition inom partiet.

Fanns det en gemensam uppfattning var det att Kristdemokraterna borde ha en mindre strömlinjeformad politik. Alla upprorsmakarna drog inte åt samma håll, men alla ville att partiet skulle sticka ut mer politiskt.

Göran Hägglund slog ned upproret, men hade nästan en tredjedel av ombuden på rikstinget emot sig. Och bara några veckor efter tinget svängde sedan KD-ledningen, och sa nej till tvångssterilisering i samband med könsbyten.

Det var precis den sortens svängningar som åtminstone vissa av KD-rebellerna hade velat slippa. Bengt Germundsson är kommunalråd i Markaryd, med 45 procent av Markarydsborna bakom sig.

”Ett parti som inte vågar ha en uppfattning, utan bara lyssnar in vad andra säger, och sedan rättar in sig efter det, har inte någon lysande framtid”, sa han till SvD-bloggen Politik direkt.

Även partiets valanalys efter tillbakagången 2010 var tydlig på en punkt: KD måste våga utmana alliansen. Den rädsla som rått om ”vad man får och inte får säga för att inte skada samarbetet är förödande för bilden av vårt parti”.

Så ur det här perspektivet är det som har hänt inte bara negativt för Göran Hägglund och Kristdemokraterna. Partiet håller nu ihop om att säga nej till assisterad befruktning för ensamstående kvinnor.

Partiledaren står upp för värderingarna. Och den slätkammade sjukvårdsministern skruvar upp blodtrycket: ”Vi kommer att bekämpa det här förslaget så långt som möjligt” säger Göran Hägglund.

Kanske kan Kristdemokraterna nu känna det alla politiker behöver känna ibland: att de behövs. Och kanske attraherar det väljare att partiet står upp för en egen linje. Det är i alla fall vad både valanalysen och KD-rebellerna har hoppats på.

Å andra sidan riskerar partiet förstås att framstå som irrelevant, när man inte lyckas påverka de moderna livsstilsfrågor - fler är på väg - som strömmar genom riksdagen.

Den könsneutrala äktenskapslagstiftningen infördes ju 2009, även då sedan alliansen hade kört över regeringskollegerna i KD. Och det hjälpte inte partiet alls i valet året efter.

Kristdemokraterna befinner sig i ett utsatt läge: mycket pekar på att partiet 2010 inte ens skulle ha kommit in riksdagen utan moderata taktikröster.

Att de andra allianspartierna kör över KD betyder inte att man aktivt vill knuffa ut KD ur riksdagen och/eller ur regeringsaliansen. Men det är uttryck för att man kan leva med risken.

För Moderaterna skulle ju det stora - och komplicerade - språnget mot mitten vara att byta ut KD mot Miljöpartiet, och fortsätta med Kristdemokraterna till höger om regeringen.

Precis som S-regeringarna placerade sig i mitten, med Vänsterpartiet vid sidan om.