Nu packar tusentals idrottsmänniskor sina tusentals små resväskor för att åka till London och tävla i OS. Det är bara lite mer än en vecka kvar till invigningen.

En idrottare som reser till en tävling utomlands lämnar normalt sett hemmapubliken hemma, men i världsstaden London finns det redan en hemmapublik på plats för snart sagt var och en. Där bor människor från över 250 nationer, några av dem i riktigt stora mängder. Det räcker med att vara en halv procent av befolkningen så är gruppen uppe i 40 000 personer. Om så bara hälften av dem samlas på ett torg så blir det en rejäl folkmassa.

Och det är just vad som händer då och då på Trafalgar Square. Plötsligt står ett par tusen Londonbor där och jublar och viftar med flaggor som de flesta förbipasserande inte kan identifiera.

Förklaringen är oftast att deras land, eller någon enskild hjälte från detsamma, vunnit någon stor tävling i en sport som bara är stor i deras hörn av världen.

Om svenskarna, som är minst 30000 i London, var lite mer utåtriktade skulle till exempel en seger i hockey-VM kunna firas på det viset, eller kanske Melodifestivalen, en tävling som den engelska majoritetsbefolkningen är lika okunnig om som ointresserad av.

Eller bandy? Nej, någon måtta på hur små och regionala sporter det handlar om får det vara.

Det finns dock andra stora och små sporter som firas på Trafalgar Square. Ett svagt eko av detta hör vi för övrigt ibland från Sergels torg i Stockholm, som ju också har en befolkning med rötter i många kulturer. Senast tutades det runt fontänen efter Spaniens seger i fotbolls-VM. Fast i London är dessa supporter- utbrott av en helt annan kraft och mångfald, förstås. Det bubblar i världsstadens gryta.

Enligt en artikel i The Economist är engelskan inte förstaspråk för 22 procent av Londonborna (42 procent bland barn). Över en tredjedel av stans befolkning är född utomlands. Det har, skriver tidningen, gett upphov till vad språkvetarna kallar ”Multicultural London English”, en blandning av många språk som talas av unga i alla etniska grupper.

Invandringen till London, som tog fart i slutet av 1990-talet, utmärks numera av att den kommer från ett mycket stort antal länder, inte bara samväldesländerna, och att det är människor med god utbildning och gott om pengar eller ingetdera. Både eliten och underklassen fylls på från utlandet.

Sedan bosätter sig folk intill sina landsmän som invandrare gjort i alla tider. Det är bara det, som sagt, att i London är i stort sett hela FN-listan över världens länder representerad med en större eller mindre delegation bofasta, redo att glädjas eller förtvivla över de tävlandes insatser. Att köpa biljetter till själva evenemangen är på tok för dyrt för de flesta, men när Usain Bolt vinner en final kan jamaicanerna dansa på gatorna i Brixton och pipa iväg och jubla på Trafalgar Square. Sak samma med alla andra nationaliteter.

Så när idrottarna sätter ner sina väskor i OS-byn är de också mitt i Europas enda verkligt globala by.