Några har förstås fel, men alla politiska partier är övertygade om att just de kommer att gynnas politiskt av krisen.

Igår var den så kallade superveckan framme vid rond tre, riksdagens traditionella partiledardebatt. Precis som i de två föregående tv-debatterna spelade finans­krisen en huvudroll.

Den ekonomiska himlen har om möjligt hunnit bli ännu mörkare under veckans första dagar.

Konjunkturinstitutet spådde på tisdagen att det blir snudd på nolltillväxt nästa år, och avsevärt högre arbetslöshet än vad man trodde för bara några månader sedan. De urstarka svenska offentliga finanserna kan visa underskott redan valåret 2010.

I förra veckan presenterade Mona Sahlin miljöpartiet som socialdemokraternas framtida koalitionspartner och de gröna är därför nu ett intressantare villebråd för regeringspartierna.

Tillhygget mot dem i parti­ledardebatten var industri­varslen på Volvo. Statsminister Fredrik Reinfeldt och fp-ledaren, utbildningsministern Jan Björklund hjälptes åt i attackerna på de ­gröna.

De ville veta hur det ska vara möjligt att äga en Volvo med miljö­partiets politik? Och hur svensk bilindustri kunna överleva om ett bil- och vägfientligt parti hamnar vid regeringsmakten?

Även konflikten mellan social­demokrater och moderater får ny energi av krisen. S-ledaren Mona Sahlin underströk att ”när oro sprider sig i samhället ska man inte förstöra trygghetsförsäkringarna”.

Socialdemokraterna hoppas alltså kunna cementera sina höga opinionssiffror genom att väljarna i orostider lockas av partiets löften om trygghet: en a-kassa med lägre avgifter, högre ersättning som omfattar även löntagare med högre inkomster.

Alliansregeringens kalkyl är den motsatta. I en lågkonjunktur inser väljarna att jobben är ­hotade och drar slutsatsen att det behövs mer av regeringens ekonomiska politik. Socialdemokraternas ”skattechock” kostar ju 60000 jobb, hävdade statsminister Fredrik Reinfeldt i debatten.

Ekonomiska kriser påverkar alltid den politiska argumentationen, men kvaliteten blir inte alltid högre. Så här skrev årets ekonomipristagare Paul Krugman redan 1994:

”I ekonomiskt svåra tider brukar sökandet efter politiskt ­användbara ekonomiska idéer – vilket ofta innebär idéer som bevisligen är felaktiga men tilltalar dem som har svårt för djupare tankeverksamhet – bli särskilt­ ­intensivt”.