NEW YORK Secret Service gav honom kodnamnet Matrix. Han var den som skapade en parallell verklighet. Varje ord han sade gick rakt in i mikrofoner, genom luft och sladdar, ettor och nollor, fiberkablar på havsbotten, upp till satelliter i rymden och ner på jorden igen, in i öronen på miljarder människor. Han hade fått sitt livs chans – han hade blivit talesman för USA:s president. En del av det han sade var inte sant. Han tvivlade på det själv ibland.

Nu sitter Scott McClellan ungefär tio meter ifrån mig och urskuldar sig med att han inte kunde säga något tidigare. Inte förrän han fick ett bokkontrakt alltså. Karl Rove ljög, säger han nu. Cheney slirade på sanningen. Rumsfeld och Wolfowitz var fixerade vid tanken på att invadera Irak långt före 2001. Kriget byggde på en kreativ marknadsföringskampanj, snarare än ett reellt hot. Condoleezza Rice protesterade sällan, och ville helst bara hålla presidenten på gott humör.

Samma sak har redan framförts av många andra, men det är svårt att inte gripas av små detaljer om hur landet har styrts när de beskrivs av en republikan från Texas som i flera år var en av presidentens närmaste män. Vita Huset förnekar inget, men kallar den före detta presstalesmannen McClellan illojal.

Presidenten själv var glömsk när det gällde saker han inte ville prata om, säger McClellan. Ibland mindes han inte om han hade fått viktig underrättelseinformation, och han mindes inte heller om han hade tagit kokain i ungdomen – festerna var för vilda för det, sade presidenten.

Presidenten satte däremot en ära i att vara konsekvent, säger McClellan. Han fattade ett beslut och sedan gällde det för medarbetarna att sälja det, oavsett vad som gick snett. Det var otänkbart att medge fel i efterhand.

Om en medarbetare närmade sig presidenten med en avvikande åsikt om ett beslut, berättar McClellan, så ville presidenten nästan aldrig diskutera saken. ”Fine. Whatever”, brukade han säga. Sedan vände han sig bort. Samma uttryck använder tillrättavisade barn när de vill understryka att de verkligen inte bryr sig, även om de har fel. De kommer ändå att göra precis som de vill.

I den innersta cirkeln lurade de sig själva och varandra så mycket att det verkligen kändes som sanning till slut, enligt McClellan. Irak hade utgjort ett omedelbart hot mot USA. Kriget gick bra. Iraks regering fungerade fint. Irakier var glada och tacksamma över invasionen. Varje dag stod McClellan framför starka lampor och intygade att det var sant, med sin lilla guppande dubbelhaka. Trots att det kändes olustigt ibland.

Det var alla presidentens män. Och så var det några små, fega män. Scott McClellan var en av dem. Sedan var det ganska många värdelösa journalister, som inte bråkade tillräckligt mycket. Det är min kategori. Här är vi nu. Fem år senare. 525 miljarder dollar senare. Fyra tusen döda amerikanska soldater. Minst sjuttio tusen döda irakier. Fyra miljoner på flykt. En hängd diktator. Ett okänt antal torterade och fängslade, på obestämd tid, utan rättegång.

Fine. Whatever.