Det har gått över 60 år sedan den där höstdagen, men när Antonio Puc­cioni talar om den är det som om det hände förra veckan. Det var en lördag eftermiddag i oktober 1947 och Antonio Puccioni såg för första gången den stad som skulle bli hans hemstad.

Då hade han och 29 andra män åkt tåg från Norditalien i totalt 78 timmar, lockade till Västerås av kontrakt med Asea. Och om Antonio Puccioni och hans kompisar var nyfikna på det nya landet där utanför kupén så var det inget mot hur det nya landet var nyfiket på de främmande.

Idag är han 87 år gammal och han skrattar högt åt minnet:

– Jag tror att hela Västerås stod där på perrongen och väntade på oss! De tittade och vinkade och vi vinkade förstås tillbaka. Luften var kall men mottagandet kändes väldigt varmt.

– Hemma i Italien däremot var det fattigt efter kriget. Inga jobb fanns det och framtiden såg mörk ut där.

I Skåne hade de fått vinterkläder. För summan 20 kronor som de till­delades blev det både kostym och ylle­rock samt ett paket cigaretter av märket Boy. Sina egna kläder, finkostymen från mamma, fick han lämna ifrån sig. Plaggen skulle desinficeras.

Och grabbarna, de skulle spolas rena de också, minns Antonio Puc­cioni.

–Det var fruntimmer som duschade av oss och vi var nakna! Sverige var 30 år före oss, vet du. Vi var så blyga och de skrattade.

Italienarna inackorderades i baracker och så snart fabriken slog upp sina portar på måndagen slet arbetarna för ackordet. Enligt avtalet med staten var det obligatoriskt att vara fackansluten. Ingen lönedumpning skulle ske. Dessutom hade Asea sett till att arbetarna fick med sig en katolsk präst – för första gången sedan reformationen var den romersk-katolska kyrkan tillbaka i Västerås.

Med den lilla gruppen arbetare från kontinenten startade en epok som påverkar Sverige än idag: den för sin tid massiva arbets­krafts­invandringen.

– Det är den glömda invandringen, en bortglömd historia, säger Miguel Benito, föreståndare på Immigrantinstitutet i Borås, som dokumenterat epoken.

Själv kom han som flykting från diktaturens Spanien 1965 – i en tid då han inte behövde vända ut och in på sig för att övertyga myndigheterna om att han var flykting. Gränsen var öppen för arbetskraft:

– Folk idag tror ofta att invand­ringen handlat enbart om de flyk­tingar som kommit senare men så är det förstås inte. Invandrarna som kom hit som arbetare gjorde att bil­industrin, textilindustrin, mycket av den tunga industrin, kunde expandera. Utan den skulle Sverige vara som Norge, men utan olja.

Professor Jan Ekberg, nationalekonom verksam vid CAFO, Centrum för arbetsmarknadspolitisk forskning vid Växjö universitet, har räknat ut att arbetskraftsinvandringen verk­ligen var en vinst för samhället i kronor och ören.

Han drar slutsatsen att invandring som kombineras med att invandrarna kommer in på arbetsmarknaden är lika lönsam som en invandring som kombineras med en stängd arbetsmarknad är olönsam.

– Arbetskraftsinvandrarnas ålderssammansättning har förstås bety­delse. På 1960-talet var högst 1 procent i den gruppen över 60 år gammal, att jämföra med i den infödda befolkningen där andelen var 15–16 procent.

Nu år 2008 går de sista arbetarna ur förra seklets arbetarimport i pension. Det sker precis samtidigt som regeringen nu åter öppnar för bred arbetskraftsinvandring för första gången sedan lagen skärptes i slutet av 1960-talet, efter påtryckningar från facket.

Det finns en påtaglig stolthet bland dem som kom till Sverige över att ha bidragit till att bygga välfärden. Alla har sin variant på berättelsen om hur de anlände på helgen och började arbeta på måndagen – gärna med en syrlig slutkläm om hur mycket lättare det varit för dem som kom senare som flyktingar och ”fick allt gratis”.

Flera som berättar sin historia betonar att det var ett hårt liv. Giorgio Conzato i Stockholm, som kom till Sverige i januari 1971 och arbetade i industrin, säger att epoken var ett krasst utbyte mellan den importerade arbetskraften som inte krävde mycket och industrin som behövde dem.

– Och billiga var vi, som färdiga för fabrikerna när vi anlände.

Under sin första tid i Sverige längtade Ana Busic hem till Kroatien varje dag. Djuro Busic hade som 20-åring låtit sig rekryteras till gummifabriken i Gislaved 1970. Efter sitt första år i Sverige kom han hem på sommaren och gifte sig med Ana.

Även hon fick tjänst på fabriken. Gislaved producerade däck natt och dag. Under flera år gick paret om varandra i arbetspassen. Någon av dem skulle alltid kunna ta hand om barnen hemma.

– Vi lärde oss aldrig svenska då de första åren, några ord bara. När våra barn började förskolan kunde de inte heller svenska, men de lyckades bra i alla fall, säger Ana Busic.

Det blev inte slit i fabriken för döttrarna. Kristina Busic är pr- och kommunikationsansvarig på ett stort före­tag. Irena Busic arbetar i utrikes­minister Carl Bildts stab.

Italienaren Antonio Puccioni skulle stanna i Västerås i två år, enligt planen. Men när han kom hem till Italien längtade han tillbaka till Sverige och reste norrut igen. Snart flyttade han ut från barackerna till en liten lägenhet. Han gifte sig, fick barn.

– Jag ångrar inte att jag kom hit. Vi har varit bra för det här landet, tror jag, och det här landet var bra för oss.