Inom EU kan man grovt urskilja två modeller. Den ortodoxa modellen bygger på förpliktigande, ”hård” europeisk lagstiftning som ingår som en integrerad del i varje medlemslands rättsordning. Den omfattar framför allt aktiviteter kopplade till den gemensamma marknaden och ger enskilda medborgare och företag rättigheter och skyldigheter. EU-kommissionen övervakar hur medlemsländerna sköter sig och tvister avgörs i sista hand av EU-domstolen i Luxemburg. Denna europeiska rättsgemenskap är det bärande elementet i EU. Den fungerar hyggligt, men ogillas av flertalet regeringschefer.

Den andra, nyare modellen är ”mjuk” samordning som bygger på att regeringarna sporrar varandra till att nå vissa gemensamma mål. I den modellen saknas rättsliga förpliktelser och EU:s institutioner saknar möjlighet att tillgripa sanktioner mot den som missköter sig. Det största experimentet i sådan ”mjuk” samordning lanserades i Lissabon för tio år sedan med målsättningen att till i år förvandla Europa till världens mest konkurrenskraftiga, kunskapsbaserade ekonomi.

Göran Persson strålade av glädje i Lissabon. I den ”mjuka” samordningen hörde han framtidens melodi, inga förpliktelser och inga sanktioner. Idag kan man konstatera att han fick rätt. Numera verkar alla gilla den ”mjuka” modellen. Kommissionens anpasslige ordförande José Manuel Barroso utropade redan 2004 denna så kallade Lissabonstrategi till sin främsta prioritet. Därefter föll den i glömska. I onsdags återupplivade han den, nu i ny förpackning, nu klatschigt omdöpt till ”Europa 2020”.

Slagorden haglar, men problemet är att denna ”mjuka” modell hittills inte fungerat inom EU. Redan för fem år sedan stod det klart att målsättningarna från Lissabon inte skulle kunna nås. Den förre holländske premiärministern Wim Kok presenterade då en utredning som förutsåg fiaskot och identifierade problemet.

Den ”mjuka” modellen utgår från gruppdynamikens föreställningar. Tanken var att EU:s stats- och regeringschefer varje år på ett särskilt toppmöte skulle jämföra sina prestationer och att grupptrycket skulle förmå dem att göra ansträngningarna. Denna tankefigur från företagsamhetens värld kan fungera i sammanhang där de olika aktörerna konkurrerar. Men EU:s högsta politiska ledare lever i en annan värld, utan inbördes konkurrens.

Wim Kok med mångårig erfarenhet som finansminister och statsminister förklarade att han aldrig hört kollegorna utöva något grupptryck.

- I stället säger de till varandra att om du inte nämner mina misstag så skall jag inte nämna dina.

Så kliar de varandra på ryggen och känner sig nöjda. Trots de svaga prestationerna.

Den tandlösa, ”mjuka” modellen skulle kunna fungera som ett slags ”gentlemen's agreement”. Under förutsättning att alla uppträder som gentlemen.