Det känns som om hon kommit upp till vattenytan, sa hon. Efter att i 90 år befunnit sig på botten, där ingen såg henne. Utom premiärfotograferna. Nu är det förstås stillbilder hon tycker bäst om, på dem kan hon kontrollera ansiktsdragen. Filmen gjorde henne först förskräckt, med tanke på alla rynkor. Å andra sidan är det första gången som någon, regissören Rebecka
Rasmusson, fått fram att hon har en hjärna också. Riktigt många hjärnceller. Det är hon extra tacksam för.
Att jag ringde till Alice Timander hör egentligen ihop med Mikael Persbrandt - eller med det faktum att Expressens Otto Sjöberg förra veckan blev fälld för artikeln att Persbrandt låg intagen på alkoholklinik när han i verkligheten låg hemma under duntäcket på Ingarö.
Uppgifter måste kontrolleras, just med tanke på risken att de kan vara helt uppåt väggarna.

I mitt fall var jag förstås ganska säker. Många har berättat att filmen Alice och jag har sitt ursprung i en intervju där foajéernas drottning sa att hon aldrig känt sig älskad. Genast mindes jag allt: Hur vi möttes inför hennes 90-årsdag, att hon till och med drog av sig peruken när vi satt på golvet i hennes hall och bläddrade bland bokmanus som ingen velat publicera. Det var då hon sa det sorgliga, att hon aldrig känt sig älskad. På riktigt.
Efter vårt möte har jag tänkt mycket på människans behov av spegling, bekräftelse. Att det
egentligen inte har så stor betydelse hur duktiga vi än blir, vilka storverk vi än utför. Har vi en narcissistisk störning, som det heter på fackspråk, är det som att hälla vatten i en brunn. Den blir aldrig full, hur mycket vi än ränner fram och tillbaka och skvätter duktighet i den. Kraven är bottenlösa.
Alternativet blir att ge upp. Att acceptera sig som man är. Eftersom man ändå aldrig kan bli någon annan.

Att Alice Timander varit uppklädd till de vällagade tänderna har inte hjälpt. När jag sitter i biomörkret med en skock kvinnor som skrattar och suckar, jublar och gråter, inser jag att de frågor som filmen ställer är dem vi alla tampas med. För de handlar om hur vi får ihop livet, barnen och karriären. Och gärna männen också, samtidigt.
Ekot av Alices röst i mina öron: ” Jag förstod att Rebecka, regissören, höll på med något dramatiskt vid inspelningen, men jag förstod inte vad hon ville få fram. Tills jag insåg att det var mitt PSYKE.”
Mitt i en mening avbröt jag henne, påminde stolt om
vårt möte; tänk att min söndagsintervju blev ursprunget till en hel film!
Alice röst var torr som skorpor: Kära barn, filmen var nästan klar när vi träffades. Att jag aldrig känt mig älskad har jag sagt i många intervjuer.
Tack och adjö.
I vår ska jag ringa till Alice Timander. Då har vi kanske stärkt vårt självförtroende, båda två.