HAKELIUS PÅ LÄKTAREN | KD-KUPP

   JOHAN HAKELIUS
Kolumnist, Svenska Dagbladet
johan.hakelius@svd.se
08-13 50 00

Man kunde ha hört en partinål falla i riksdagen i onsdags. Fredrik Reinfeldt genomförde den fräckaste stölden sedan Hans Christopher von Koenigsmarck släpade hem Silverbibeln. Eller åtminstone sedan David Niven stal diamanter framför näsan på kommissarie Clouseau.
Det var ingen vanlig partiledardebatt. Alf Svensson sista. Fredrik Reinfeldts första. Bland ledamöterna minglade redan avhoppade och ännu aktuella efterträdare till Alf. Det var spänning i luften.
Den mogne kronprinsen själv, Mats Odell, kom insläntrande med Sigfrid Leijonhufvud, kung Alfs egen rundnätta marskalk. Något betydde det väl. Hovfolk har
näsa för vinnare. Inger Segelström, s, ropade ”Kul att ni har vilda diskussioner hos er”. Leijonhufvud visade tänderna och väste: ”Djungelns lag”.

Ja, nog är de lite extra alerta i kristdemokraterna, just nu. Det var väl därför de blev så överrumplade. Fredrik Reinfeldt har en egen, men behaglig, ton.
Ungefär som om man tvingade en kapten ur Kustjägarna att genomgå sensitivitetsträning och anställde honom att spela lugna favoriter i nattradion. Hans röst är sammetskevlar. Skottsäker, men ändå len.
Med örat mot publiken smekte han fram skattesänkningar, tillväxt och marginaleffekter. Så klickade det diskret till och kassaskåpsdörren svängde upp.
”När jag en gång slutar här skulle jag nämligen vilja bli hågkommen för att ha förändrat politiken och det sätt på vilket debatten förs i Sverige. Det tycker jag att Alf Svensson under sin tid har gjort just när det gäller frågor om rätt och fel. Jag tycker att Alf Svensson ska ha en hedersbetygelse för att ha fört in detta i svensk debatt och för att ha påverkat
hela det politiska Sverige, också mitt parti. Jag hoppas att det också i framtiden ska synas att vi fortsätter i den anda som Alf Svensson verkat i.”

Den där tystnaden betydde olika saker. I moderata bänkar strålade glädjen över tjuvgodset. I socialdemokratiska räknades det på värdet av det stulna. I folkpartistiska önskades det att deras partiledare hade varit flink nog att vittja Alfs fickor först.
Men i de kristdemokratiska bänkarna var tystnaden öronbedövande. De hade varit så upptagna med att leta i det egna partiet, att de glömt bort att efterträdaren kanske dyker upp i ett annat.
Gentlemannatjuven Reinfeldt rann ned i sin bänk, lyfte på locket, och tog ut ett stort, grönt äpple. Han putsade det belåtet. Fruktstund.