Jo, jag har också undrat. Varför människor som har så svårt att tala med varandra att de helt gett upp plötsligt bjuder in svenska folket till sina innersta skamvrår. Som i nya tv-serien Par i terapi.

Terapeuten Poul Perris, som intervjuades i SvT:s Go´kväll, ville hellre betona det mod som paren visar. Dessutom menade han att serien är rena konsumentupplysningen eftersom den visar vilken räddning proffshjälp kan vara när vi kört fast som isbrytare i nerkylda relationer.

Jag tror det är sant. Särskilt efter det senaste avsnittet, i tisdags, när det satt en man där i soffan som lågt och ärligt talade om sin längtan att bli sedd. Att komma ut i livet, inte dra sig undan i en egen bubbla. Bredvid satt hans hustru, hon som såg hans smärta extra tydligt – men också vågade tala om sina egna behov av att vara sedd och åtrådd. Och efteråt fick vi veta resultat; i somras förnyade de sina äktenskapslöften.

Tala om dramatik.

Ändå - det var det jag inte förstod förra veckan när serien började diskuteras - var det så många, både recensenter och vanliga tittare, som tyckte den var tråkig. Långsam. Seg.

Jo visst, där sitter par och harvar på, en hel timme, om sitt eländesliv utan några direkt hisnande vändpunkter eller konfliktupptrappningar. Det hörs inte ens några sorgsna stråkar när tårar rinner och inte är det som i tv-serien In treatment där terapeuten själv, snyggingen Gabriel Byrne, bjuder på sin privata livskris som extra bonus.

Nej, det vanliga livet kan inte mäta sig med välregisserad, dramatiserad fiktion. Vanligt liv rymmer alldeles för mycket tystnad och mummel, ält och tjat och hopplöshet; åtminstone i kärlekens återvändsgränd. Ingen ödessymfoni stämmer upp när man för sjuttiotolfte gången hamnar i samma gamla bråk med samma gamla partner; allt detta som man skulle kunna ge sin högra arm för att undvika. Och ändå. Likt förbannat. Så hamnar man där. Igen.

Vi är bevisligen några stycken som suttit hos någon utbildad livsklok vars jobb och ambition är att lära människor ta sig upp ur eländesträsken. Några lyckas, andra inte. När det var min tur, tack och lov var det för länge sedan, i ett annat liv, minns jag terapitimmen som allt tystare evighetsminuter efter de första urladdningarna. Och mellan oss, som en tålig ringdomare, satt terapeuten med öron på skaft och ögon som en uggla. Inte hade vår kris dragit någon miljonpublik till tv-apparaterna men denna kvinna behövde inga lockbeten. Hon visste vilken dramatik som ligger i en bortvänd blick, vilken avgrund som öppnas bara någon flyttar på sin stol, vrider sig lite åt höger. För att krossa drömmar krävs inget yttre våld, ett hjärta kan gå sönder utan att det hörs en viskning utanför den kropp som vrålar av smärta.

Det är kanske detta, tänker jag inför Par i kris, som vi måste påminna oss. Att den vardag som inte fungerar, den kärlek som gått i stå, inte har någon välskriven dramatik. Där går det inte ens att byta kanal eller deleta det senaste missförståndet. Vi måste hitta andra sätt att leva vidare.