Efter försvarsadvokaten Borgströms slutplädering tar Anna Odell tillfället i akt att säga några avslutande ord.

- Jag sitter inte här som privatperson, utan som konstnär, säger hon.

Hon menar att det provokativa kan visa på ”det som är fel i samhället eller värt att diskutera”.

– Självklart vill jag ta ansvar för det jag gjort, men som det framkommit här har jag gjort allt för att se till att jag inte skulle begå brott, säger hon.

Hon säger också att hon pratat med polis om falskt larm. Beskedet hon fick då var att polisen inte brukar anmäla händelser likt den Anna Odell genomförde för falskt larm.

Anna Odell tillbakavisar också talet om att andra patienter skulle ha blivit lidande av hennes agerande.

- Jag har bara fått positiva reaktioner från andra patienter. De säger: ”Äntligen, man blir inte trodd”, säger hon och fortsätter:

- Jag tycker det är viktigt att man inte skrämmer människor från att våga visa på saker i samhället som inte är bra. Jag menar inte att psykiatrin enbart är dålig, men det finns delar av psykiatrin som behöver genomlysning. Jag anser att rollen som konstnär är en bra plattform att visa det ifrån.

Anna Odell är också förvånad över Sankt Görans agerande när de fick veta att de var delaktiga i ett konstprojekt.

- Jag förstod att de först skulle bli förbannade. Men när uppmärksamheten lagt sig, varför tar de då inte tillfället i akt att prata om det här öppet och vända det här till deras fördel också. Om patienterna tycker det här är bra, varför tycker inte psykiatrin det. Det är väl patienterna psykiatrin är till för.

Odell tar också upp bältesläggningen och undrar om det fanns lagstöd att göra det utan att först ha pratat med henne själv.

- Har de rätt till det? undrar hon.

Hon avslutar:

– Jag tror inte att jag hade suttit här om jag var journalist, särskilt inte om jag var en manlig journalist.

Dom meddelas 31 augusti klockan 13.30.

Efter åklagarens slutplädering är det dags för försvarsadvokaten Claes Borgström. Han börjar med att peka på att Anna Odell aldrig velat begå något brott, och att det ska vara en förmildrande omständighet om hon döms.

- Om hon döms ska det sluta med ett lågt bötesstraff, säger han.

Borgström tar upp det juridiska begreppet social adekvans och pekar på att även detta ska göra att Odell får ett lindrigt straff om hon döms.

Därefter jämför han med journalistisk verksamhet och tar upp exempel på journalister som under falska förespeglingar gått till läkare för att se hur lätt det är att få en diagnos eller medicin utskriven.

- Hon är alltså inte först med att göra det här, säger Borgström och fortsätter:

– Den här typen av projekt är typiska för demokratiska nationer. I totalitära länder förekommer det inte. I Sverige och andra länder förekommer detta. Det är socialt adekvat.

Claes Borgström tar upp åtalspunkten falskt larm.

- Rätten måste ta ställning om Anna Odell har ”lämnat en oriktig uppgift”, säger han.

Här pekar Borgström på straffrättsvillfarelse, att Odell inte trodde att hon begick ett brott och hon förhört sig i förväg om att så inte var fallet.

Och, säger han och pekar på en dom i högsta domstolen, om det trots allt handlar om falskt larm så är det ”långt ifrån grovt”.

– I så fall ska bötesstraffet bli lågt, säger han.

Anna Odell erkänner våldsamt motstånd, men försvaret hävdar att detta faller under yttrandefrihetsgrundlagen. Därmed bör inte Anna Odell dömas för detta, säger Borgström.

Försvaret tillbakavisar också åtalspunkten oredligt förfarande och pekar på att det domslut som åklagaren hänvisade till inte är relevant i sammanhanget.

- Det är ingen tidsspillan för en anställd vid Sankt Görans sjukhus att ägna sig åt en patient, säger Borgström och fortsätter:

- Jag kan faktiskt inte riktigt förstå hur psykiatrin orsakats ekonomisk skada. Ingen extrainkallad personal, ingen patient har tvingats skickas till annat sjukhus, ingen patient har orsakats skada.

Åklagaren Stefan Lind var först ut med sin slutplädering:

- Allt det som hände var planerat, säger åklagaren och börjar med åtalspunkten våldsamt motstånd.

- Hon har utan tvekan gjort sig skyldig till våldsamt motstånd. Det vanligaste fallet av våldsamt motstånd i Stockholm är när vakter bär ut människor från krogen och de sprattlar. Det brukar ge 40 dagsböter.

Men eftersom åklagaren anser att Anna Odell planerat allt i förväg vill han ha ett högre straff.

Därefter går åklagaren Stefan Lind in på åtalspunkten falskt larm. Han anser att Anna Odell ska hållas ansvarig för att falsk larm, trots att hon själv inte ringde larmcentralen eller kontaktade polisen.

Själv har Anna Odell och försvaret pekat på ett samtal med en erfaren brottsmålsadvokat som sade till henne att hon inte kan dömas för falskt larm. Men Stefan Lind hävdar att Anna Odell borde ha frågat en myndighet, inte en advokat. ”Lagen är restriktiv”, säger han.

- Hon har veterligen inte gjort allt man kan önska sig för att förvissa sig om att det hon gjorde inte var straffbart, enligt den restriktiva tolkningen av lagen som jag pratat om, säger åklagaren och menar att hon därför ska dömas för falskt larm.

Enligt åklagaren ska Anna Odell också dömas för oredligt förfarande. Det betyder att hon orsakat ekonomisk skada, dock utan egen ekonomisk vinning. Han tar upp exempel på andra personer som dömts för detta.

- Även om detta inte är helt enkelt bedömt bör hon dömas enligt åtalet, säger åklagaren och pekar på att hon orsakat både tidsspillan och fått injektioner. Hon ska också fått extravak vilket tagit arbetskraft i anspråk.

Domaren undrar om Sankt Görans kostnader hade varit drygt 12 000 kronor lägre om Anna Odell aldrig hade genomfört sitt projekt. Åklagaren svarar att det är svårt att reda ut.

Läkaren berättar att polisen tog in henne till sjukhuset efter att Odell stått vid räcket på Liljeholmsbron. ”Enligt polisen gjorde hon våldsamt motstånd”, berättar läkaren.

- Här var hon utåtagerande. Hon sparkade och vevade med armarna, säger han.

Läkaren berättar att han försökte prata med Anna Odell, men att han inte fick någon kontakt.

- Med tanke på den självdestruktivitet jag fått rapport om, att hon stått vid räcket vid Liljeholmsbron, så var jag extra försiktig. Eftersom jag inte fick kontakt beslutade jag om bältesläggning. Det gick inte att lösa situationen på annat sätt för att hindra att Anna själv kom till skada eller att personal kom till skada.

Anna Odell fick också den lugnade medicinen Stesolid innan läkaren lämnade över till bakjournen. Beslutet om bältesläggning togs direkt. Något alternativ fanns inte, säger läkaren som inte var närvarande vid själva bältesläggningen. Inte heller känner läkaren till att Anna Odell fick tabletter, vilket hon själv berättat.

På frågan om Anna Odells beteende påverkade andra patienter svarar läkaren att han inte kan minnas det.

Ytterligare en fråga rör kostnaden för den medicin Anna Odell fick. ”Det handlar inte om några höga summor”, svarar läkaren.

Försvarsadvokaten Claes Borgström tar över förhöret. Han vill återigen veta varför det var nödvändigt att Anna Odell spändes fast i en bältessäng.

- För att hon inte skulle skada sig själv eller andra, svarar läkaren.

Läkaren berättar att även om ett särskilt rum, utan möbler, användes så går det att skada sig själv.

- Man kan dunka huvudet i väggen, till exempel, säger läkaren.

Han berättar att det hänt tidigare att folk skadat sig själva och man i fallet med Anna Odell inte ville ta några risker.

– Jag bedömde henne som högst suicidal, säger läkaren.

Borgström tar upp socialstyrelsens riktlinjer vid bältesläggning, där det står att fem personer ska vara närvarande. Borgström undrar om läkaren inte ska ge patienten chans att stå upp själv, men läkaren säger att det inte fanns utrymme för det.

Ytterligare en ansvarig läkare hörs. Läkaren hade bakjour och anlände när Anna Odell redan låg i bältessängen.

– Jag försökte få kontakt med henne. Det var en okänd kvinna, och det fanns ingen förklaring, säger läkaren.

Han fick uppgiften att Anna Odell försökt hoppa från Liljeholmsbron.

- Jag ägnade ganska mycket tid för att försöka förstå vad det handlade om, säger han.

Bland förklaringarna han undersökte var om Anna Odell drabbats av en psykos, tagit narkotika eller utsatts för något annat.

- Hon var kolossalt utåtagerande, berättar läkaren.

Läkaren uppger att han ansåg att Odell led av en allvarlig ”psykisk störning, sannolikt en personlighetsstörning, med suicdala inslag”. Anna Odell försökte dölja sitt ansikte och satt och rabblade ramsor, berättar läkaren.

Såg du något alternativ till det beslut din kollega fattat (bältesläggning, red anm)? undrar åklagaren Stefan Lind.

- Jag godkände vårdintyget. Hennes medicinering var helt ok för att lugna ner henne, svarar läkaren.

Han gav därefter Anna Odell ytterligare medicin, dock inte anti-psykotisk medicin. Däremot känner läkaren inte till de två tabletter som Anna Odell berättat om tidigare idag.

Åklagaren undrar vad en stesolid-injektion kostar. Efter att ha slagit i pappren svarar läkaren att varje injektion kostar ungefär 176 kronor för tio doser. Odell fick två doser.

- Så de kostade ungefär 35 kronor? frågar försvarsadvokaten Claes Borgström och får ett jakande svar.

Efter en längre paus hörs nu den överläkare som var ansvarig den kväll som Anna Odell togs in på Sankt Görans psykakut den 21 januari i år.

Domen väntas avkunnas först om en vecka, enligt rättens ordförande.

Direkt efter lunch hördes vårdpersonal på Sankt Görans sjukhus.

En av de anställda på Sankt Görans berättar hur det ringde på polisklockan och hur hon hörde skrik.

– Vi försökte prata med henne, men vi fick ingen kontakt. Hon ville inte sitta stilla, säger den anställda.

Läkare tillkallades och beslutet togs att Odell skulle läggas i bältessäng.

– Hon hade handfängsel på sig och eftersom vi inte fick kontakt med henne bestämdes att hon skulle läggas i bältessäng.

Däremot kan den anställda inte minnas hur lång tid det tog innan Odell lades i bältessäng.

Varför fattades beslutet om bältessäng? frågar åklagare.

– Det måste ha varit på grund av att vi inte fick någon kontakt med Anna och för att hon hade handfängsel.

Den anställda berättar att Anna Odell skrek, men att handfängslet gjorde att hon inte kunde göra så mycket annat.

– Men hon försökte ta sig loss, berättar den anställda.

Var hon lugn? frågar åklagaren.

– Nej då. Hon skrek ju och så.

Gjorde hon något motstånd med kroppen? frågar åklagaren.

– Hon vred sig, men det var ju svårt eftersom vi var så många personer, säger den anställda.

Den anställda vid Sankt Görans sjukhus får också frågan om hur hon uppfattade Anna Odell.

– Jag fick uppfattningen att hon råkat ut för något. Hon var hysterisk. Jag tänkte att hon kanske utsatts för något övergrepp eller så, säger den anställda.

Dagen efter fick hon veta att Anna Odell bara spelat psykisk sjuk. På åklagarens fråga berättar den anställda att hon blev förbannad då.

Den anställda får nu frågor av försvarsadvokaten Claes Borgström. Han vill bland veta vem som hämtade bältessängen, men den anställda kan inte svara på det. Hon berättar att det är en läkare som beslutat om bältessängen.

– Vi får inte bälta patienter utan att läkare säger det, säger den anställda.

Claes Borgström frågar om Anna Odell utgjorde någon fara för sig själv. Den anställda svarar att hon inte utgjorde någon för sig själv just då, men att hon hade kunnat skada andra.

Därefter avslutas förhöret.

Ytterligare en anställd vid Sankt Görans psykakut ska höras. Först ut är åklagare Stefan Lind.

– Det ringer på polisentrén och två av mina kollegor går och öppnar. Efter ett tag ropar dem på mer personal och läkare och då förstår jag att det är ganska allvarligt.

Anna Odell beskrivs som ”ganska våldsam och aggressiv”. Den vårdanställda som hörs gå själv och hämtar en bältessäng. Hon berättar att Odell hela tiden gör motstånd, sparkar och skriker.

– Hon skrek: Jag vet vad ni gör. Det gick inte att få kontakt med henne och hon ålade sig. Det var våldsamt motstånd och hon var aggressiv, säger den anställda.

Den anställda kan inte säga hur lång tid processen med bältessängen tog. Läkaren tog dock beslut om bältessäng redan efter någon minut.

Hur reagerade du när du fick veta?

– Jag blev förbannad så klart.

Varför det? frågar åklagaren.

– Det var ganska mycket patienter som var sökande den kvällen och det var redan mycket att göra. De patienterna kunde fått vår tid. Man beter sig helt enkelt inte på det här sättet.

Blev andra patienter eftersatta? frågar åklagaren.

– Ja, under den här tiden. All personal användes ju till det här. Det tog längre tid för för de andra patienterna.

Försvarsadvokaten Claes Borgström tar över förhöret. Han undrar om den anställda verkligen kan säga att andra patienter blev eftersatta.

– Nej, egentligen kan jag väl inte det, svarar hon.

Du vet ingen patient som klagat? undrar Borgström.

– Nej, det har jag inte hört något om, svarar den anställda.

Rättens ordförande undrar varför åklagaren och försvarsadvokaten ständigt återkommer till frågan om hur lång tid det tog innan Anna Odell lades i bältessäng. Både åklagare och försvaret svarar att det är viktig information för att reda ut åtalspunkten våldsamt motstånd.

– Dessutom vill jag hävda att beslutet om bältessäng var felaktig och det har konsekvenser för skadeståndet, säger försvarsadvokaten Claes Borgström.

Fler anställda vid Sankt Görans psykakut hörs av rätten. De ger samma bild som tidigare anställda.

– Anna Odell kommer in. Hon har trasiga strumpor och polisen släpar in henne. Hon skriker hela tiden. Mina kollegor försöker prata med henne för att ta reda på hur vi kan hjälpa henne, säger en kvinnlig anställd.

Precis som tidigare berättar de anställda att en läkare tog beslut om bältesläggning. Anna Odell undviker ögonkontakt,”rabblar ramsor” eller skriker rakt ut, berättar en anställd. En annan säger att hon ”var krävande”.

– Hon gör mycket motstånd, säger han.

Kriteriet för att bältesläggning ska användas är att personer är en fara för sig själv eller andra, berättar den manliga anställda. Hans bedömning är att Anna Odell var det.

Den kvinnliga anställda får frågan hur hon uppfattar Anna Odells bältesläggning jämfört med andra.

– Det var inget exceptionellt med den här bältesläggning, säger hon.

Claes Borgström undrar vad som är speciellt med Rum 7, det rum Anna Odell fördes till. Den kvinnliga anställda berättar att det är ett rum som används ”när personer är utåtagerande”.

– Det är ett lite större rum än de andra och ligger närmare polisentrén, säger hon.

Den manliga anställda berättar att det finns mindre möblemang i det och därmed går det inte att slå saker mot sig själv eller andra. ”Det är mer avskalat”, säger han.

Enligt den kvinnliga anställda övervägdes aldrig att släppa greppet om Anna Odell innan beslutet om bältesläggning togs.