”Hur skulle man kunna leva så här utan att bli galen?”

Solen står högt på himlen, och Aisho Osman Aden söker skugga i hyddan som hon har byggt för sin get av pinnar, lump och plast. Egentligen bor hon i ett smutsvitt kupoltält tillsammans med de sju barnen, men mitt på dagen går det inte att andas under tältduken.

Aisho kommer inte ihåg några datum, men minns att sonen Shuab var liten och låg i hennes famn när de flydde från staden Kismayo i sydöstra Somalia för över 13 år sedan. Nu har hon ett annat spädbarn på armen, en pojke som aldrig har ammat någon annanstans än på kenyansk mark.

– Jag lämnade Somalia för att mina barn skulle få växa upp i fred och säkerhet. Vår stad var ett slagfält. Dagen då vi flydde sprang alla för sina liv, berättar hon.

De bor i flyktinglägret Ifo i nordöstra Kenya, drygt tio mil från den somaliska gränsen. När de kom fanns det ganska gott om plats, men i dag bor här 300 000 flyktingar inklämda på en alldeles för liten yta. Ifo och närliggande Dagahaley och Hagadera rankas som de största flyktinglägren i världen, och varje natt kommer hundratals nya människor över gränsen.

– Jag har inte något bra liv här. Ärligt talat tänker jag ofta att jag lika gärna hade kunnat stanna kvar i Somalia och dö i mitt hemland, i stället för att dö långsamt här, säger Aisho bittert.

Efter över ett decennium i lägret är hon fortfarande fast i en frätande fattigdom, helt beroende av de små matransonerna som FN delar ut varannan vecka: bönor, mjöl och en skvätt olja. Förr brukade hon tvätta kläder och städa hos andra för att tjäna ett par kronor, men nu är hon för svag. Hon nickar åt det sovande barnet på armen.

– Han hade en tvilling, men det blev problem under förlossningen och brodern dog. Jag förlorade väldigt mycket blod. Nu orkar jag inte arbeta längre och jag svimmar ofta.

Aishos man gifte om sig med en annan kvinna för ett par månader sedan och lämnade sin familj. Nu bär hon ensam ansvaret för deras försörjning, och för att kunna köpa kläder till barnen brukar hon sälja sin matranson på marknaden, och sedan tigga mat hos grannarna.

– De hjälper mig ofta, men det gör mig arg och frustrerad att inte kunna ge föda till mina egna barn!

Aisho är arg nästan jämt. Efter att hon hade återhämtat sig från den svåra förlossningen skickade personalen på lägersjukhuset henne till en psykolog. Hon ler förundrat.

– De sa att jag var galen. Det är klart att jag är! Hur skulle man kunna leva så här utan att bli galen?

Ibland kommer människor springande från marknaden och ropar åt Aisho att någon vill tala med henne. Då skyndar hon sig bort till den allmänna telefonen, så att hon kan höra sin mors röst över den svajiga linjen. Modern stannade i Kismayo, förvissad om att hon är för gammal för att vara en måltavla i inbördeskriget.

– Hon är inte rädd, men varje gång vi pratar klagar hon över att det är strider i närheten och att någon hon känner har dödats, säger Aisho.

Hon blir arg igen, höjer rösten så att grannfrun som har stått och tjuvlyssnat bakom tältet backar.

– Det finns de som tjänar på kriget, på bekostnad av oss civila. Det enda de bryr sig om är att få makt över naturresurserna, med sådana människor kan det aldrig bli fred!

Fast ändå. Trots att det har gått 18 år sedan Somalia började falla fritt har Aisho Osman Aden svårt att glömma. Hon minns huset där hemma, getterna och grönsakslandet, grannen som alltid hade tid för en pratstund. Allra bäst minns hon träden. Så annorlunda jämfört med den torra, knotiga växtligheten i nordöstra Kenya.

– Träden i Kismayo var breda och höga. De var mina vänner. Jag önskar att jag kunde gå och sätta mig i skuggan av dem igen, på den mark jag känner. På den plats där jag är född.