–Jag har aldrig ångrat mig. Men nog har jag tänkt ibland att pojkarna hade behövt en bättre mamma, en som varit bättre förberedd, orkat mer, säger hon.

Samtidigt är hon tacksam över att hon inte visste på förhand hur jobbigt det skulle bli.

–Då hade vi nog aldrig vågat adoptera, säger hon i telefon från Tomelilla där hon bor med sin make sedan 16 år tillbaka.

Först nu när de båda sönerna är vuxna har föräldrarna och barnen fått en bra relation till varandra.

Men vägen dit har varit oerhört lång och påfrestande. Både hon och maken var nära att brytas ned helt under resans gång.

I sin delvis självbiografiska roman Och vet inte vart, som kom tidigare i år, vittnar hon öppet om den närmast helvetiska vändning livet tog när hon och maken blev föräldrar till två pojkar från Colombia för snart 30 år sedan. Hela tillvaron blev en enda lång ökenvandring hos barn- och ungdomspsykiatrin, sociala myndigheter, polis och domstolar.

Liksom för så många andra par uppstod tanken på att bli adoptivförälder först efter egna fruktlösa försök att bli föräldrar till ett biologiskt barn.

Istället blev det alltså två bröder, tre och fyra år gamla, från Colombia.

Redan från början stod det klart att pojkarna var svårt känslomässigt skadade av sin uppväxt. När Astrid Flemberg-Alcalá och hennes man kom in i bilden hade bröderna vistats ett år på barnhem efter att ha blivit tvångsom­händertagna av colombianska myndig­heter. Även om pojkarna inte minns så mycket av den tiden var det tydligt att båda redan var märkta av åren av vanvård.

Trots att de hade olika sätt att hantera sin skada, den ene var utagerande och den andre drog sig undan, var de förenade i ett närmast totalt avståndstagande från sina nya föräldrar.

Astrid Flemberg-Alcalá kände sig helt misslyckad som mamma för att hon inte kunde knyta an till pojkarna, inte kunde älska dem förbehållslöst, trots alla ansträngningar. Och det blev bara värre och värre.

–Pojkarnas problem gick i stereo. Den ene drog den andre med sig och så var allt igång igen. År efter år.

Efter en problemtyngd skoltid hamnade den ene av pojkarna i missbruk. Under flera år tog han helt avstånd från familjen.

Den andre lyckades efter många försök hitta ett fast jobb där han trivs och kan numera försörja sig själv.

Mot alla odds har familjen till slut hittat ett sätt att kommuni­cera. Idag, när pojkarna är 29 och 30, finns en samhörighet dem emellan ingen av dem ens vågat drömma om.