Efter sex timmars debatt i kammaren – och flera års debatt utanför den – sa riksdagen ja till adoption för samkönade par 2002. Men sedan lagändringen började gälla året efter har inga internationella adoptioner gått till homosexuella par.

Det krävs en politisk omstart för att se till att det här blir verklighet.

Tomas Tobé

– Läget är oförändrat. Vi har fortfarande inga länder som vill. Det kommer ta mycket lång tid innan det ändrar sig, säger Inga Näslund, kommunikations- strateg på Adoptionscentrum, den största adoptionsförmedlaren i Sverige.

Hon tycker att Sverige måste vara ett tydligare exempel, genom att låta fler homosexuella adoptera svenska barn. Enligt flera som är insatta i adoptionsfrågan har det aldrig hänt att en inhemsk adoption har gått till ett homosexuellt par. Enligt andra kan det finnas ett eller två par som har fått adoptera. Att det inte finns någon helhetsbild beror på att de nationella adoptionerna sköts av respektive kommun.

Nu kräver svenska politiker ökad utbildning i hbt-frågor (homosexuella, bisexuella och transpersoner) för kommunernas handläggare.

– Det är märkligt att man i princip aldrig tycker att homosexuella par är mest lämpliga. Det här handlar om att det behöver finnas mer kunskap bland handläggare, säger Anders Selin, ordförande i Hbt-socialdemokraterna.

Även Moderaternas hbt-nätverk menar att det krävs mer utbildning för dem som har hand om adoptioner.

– Lagen ska vara neutral men hur fungerar det egentligen ute i kommunerna? Man behöver samordna bättre och jobba med kunskap och attityder, säger Fredrik Saweståhl, ordförande för Öppna Moderater.

Under veckan organiserar han en debatt om adoptionsfrågan på Pride, med bland annat moderata riksdagsledamoten Tomas Tobé.

– Det är väldigt vanligt att samkönade par väljs bort tidigt i processen vid de nationella adoptionerna. Det första du får höra när du tar en kontakt är ”det finns inga givarländer så ni kan inte adoptera”. Frågar man då om de inhemska adoptionerna och då får man höra ”det är så få barn, så de kan inte ni få tillgång till”, säger Tomas Tobé (M).

Erna Lagerfors, t f gruppchef på Familjerättsbyrån i Göteborg, menar att man som handläggare ofta lyssnar på den biologiske förälderns önskemål.

– Mamman har rätt att önska vilken typ av familj hon vill att barnet ska placeras hos. Det kan gälla religion och allt möjligt. Sedan behöver man inte följa det till hundra procent, men det gör man oftast. Vi har väldigt lite medgivanden till samkönade, det är inte alls många som söker. Det vanligaste är att homosexuella adopterar sin partners barn, säger hon.

Förra året adopterades 29 svenska barn i familjehem och 37 spädbarn. Just att de svenska barnen är så få, jämfört med hur många som vill adoptera, framhålls som en förklaring bland alla som SvD har pratat med.

– Det är klart att homosexuella par ska komma i fråga på samma sätt som alla andra. Men det är oerhört sällsynt med nationella adoptioner och så många som är ivriga att få barnen. En bra väg att gå är att ställa sig i kö för att bli familjehem, säger Marietta Kärki, handläggare på Enskede-Årsta-Vantör stadsdelsförvaltning.

Flera homosexuella par har gett upp om adoption och väljer i stället surrogatmödraskap. Frågan är politiskt känslig. De flesta svenska partier har ännu inte tagit ställning till den. Representanterna från S och M tycker att den politiska debatten om adoption behöver blir mer aktiv igen.

– Vi behöver ha en mer kontinuerlig diskussion om det här i Sverige, så att det inte fortsätter att ses som en främmande fågel, säger Anders Selin.

– Vi behöver få ett mer aktivt arbete även internationellt. Det krävs en politisk omstart för att se till att det här blir verklighet, säger Tomas Tobé.