Abbas Shuker har fått ljus i ögonen igen

Han har ljus i ögonen igen, 21-årige Abbas Abdul-Jabar Shuker från stadsdelen Qadimiya i Bagdad.

Han ser min förvåning och ler. Konstaterar lakoniskt:

– Skillnaden mellan förra gången vi träffades och nu är som mellan liv och död.

Den gången var det mars år 2007 och Abbas Shuker låg på ett sjukhem i Tumba, klen som en sparv. Några månader tidigare hade han landat på Arlanda flygplats och sökt asyl. SvD berättade hans historia som en del av ett reportage om den irakiska tragedin.

På sjukhemmet väntade Abbas Shuker på att kunna opereras. Han hade fortfarande splitter i huvudet, men pratade trots sina smärtor. Såhär berättade han:

Han satt i en minusbuss hemma i Bagdad när det som krossade hans liv inträffade. Plötsligt besköts bussen. Runt honom träffades människor, personer som han kände. Människor skrek. Det var blod överallt. Han skrek.

Abbas Shuker sökte skydd bakom livlösa kroppar. När han träffades blev det svart.

Han vaknade på ett amerikanskt fältsjukhus. Läkarna lappade ihop det värsta. Blodförlusten stoppades. Hans öppna skalle tätades nödtorftigt. Bara han och en annan ung man överlevde attacken.

– Jag förstod att mitt liv aldrig skulle bli normalt igen, sade han, där han satt på sjuksängen i Tumba.

I Bagdad var akutmottagningarna lika fulla som bårhusen så han familj sålde vad de kunde och satsade allt på ett. Tiotusentals dollar för ett pass, ett falskt svenskt uppehållstillstånd och en flygbiljett som förde Abbas Shuker till Arlanda och Sverige.

Här börjar ett nytt liv. Han har uppehållstillstånd, en lägenhet i Stockholms söderförort. Han läser svenska.

Nu säger Abbas Shuker att han har många att tacka.

Som Sadek Reda, en man som bott i Sverige sedan 1991, som fungerar som hans mentor till det nya landet. De träffades när Sadek Reda skulle hjälpa sin okände landsman att göra sig förstådd under tiden på sjukhemmet. De blev vänner och nu sitter vi i vardagsrummet hemma hos familjen Reda.

De är två generationer flyktingar: En skulle inte vara här om det inte vore för Saddam, den andre slets upp på grund av kaoset som följde på störtandet av Saddam.

Sadek Reda kom till Sverige 1991. Hamnade i Norrland och upplevde det som många som kom då upplevde: Det var bra för språket att bo på en liten ort. Men sämre med jobb. Han - en man som ständigt har ett skämt på lur - skrattar med hela kroppen när han berättar:

– Jag gick så många kurser. Svetsning, svarvning, i massage... Sen flyttade jag till Stockholm!

Här började han köra buss, och kör gör han fortfarande.

I Irak tillhörde Sadek Reda de arabiska shiamuslimer som inför kriget mot Iran utvisades till fienden av Saddam-regimen, anklagade för att ha "persiska lojaliteter" med sina trosfränder på andra sidan gränsen. Han har vänner som fortfarande är strandsatta i Iran.

– De kan inte ens köpa en cykel utan tillstånd. Andra klassens medborgare? Snarare femte!

Han har fler som han vill tacka, Abbas Shuker.

Näste man är läkare. För attacken mot bussen kommer tillbaka till på nätterna.

Av Hans Peter Söndergaard, en av psykiatrikerna på Kris- och Traumacentrum på Danderyds sjukhus - Sveriges okända läkarelit som läker krigsoffer och tsunamiöverlevare - får han verktyg att hantera mardrömmarna. Sakta, sakta blir det bättre.

Den sista han vill tacka är dig.

Sverige, alltså.

– Jag vill kunna ge tillbaka det jag har fått.

Och framtiden? Hans drömmar?

De är rätt små.

– Jag vill ha ett jobb. Kanske spärrvakt i tunnelbanan, kanske jobba på kontor. Jag är ju bra på datorer. Och sen familj.