Ibland har jag undrat om det beror på dockhuset, det som stod längst fram i fönstret till leksaksaffären på Ronnebygatan. Huset jag aldrig fick. Jo, visst var det mindre än Berits, min bästis, men tillräckligt stort för att fylla mina drömmar en hel lång höst. Fram emot jultid var fönstret tomt. Det var bara att inse; tomten skulle ge huset till någon annan. Någon som, det visste jag bestämt, inte kunde älska det lika mycket som jag skulle ha gjort

Numera har jag ett sommarhus att klappa. Särskilt när jag lämnar det, vilket numera händer alla årstider på året, brukar jag stå där på trappan och klappa dörren. Be den hålla stånd mot inkräktare. Lovar i gengäld att vi snart ska vara tillbaka. Skjuter bort tanken att fönstren småler i smyg över att äntligen få tillbaka lite lugn och ro. Hus lever, hus har en själ; visst är det så.

De flesta av oss minns våra barndomshem, möblernas placering och golvens varmaste solgator. Därtill lukterna. Det räckte att slå upp ytterdörren för att känna den speciella nu-är-jag-hemma-doften. I mormors hus, det som numera är vårt fritidshus, gömde sig min barndoms lukter kvar allra längst i vindstrappan. Där kunde jag stillna, blunda, som om åren inte försvunnit så märkligt spårlöst, doftlöst.

Sedan byggde vi om, renoverade och isolerade, och i trappan upp till vinden hände något konstigt. Det spreds en stank. Sena kvällar kunde jag krypa runt med ficklampa, övertygad om att något dött djur måste ligga där någonstans och lukta. Där fanns inget djur. Kanske var det mormor som spred lite galla inför alla förändringar. En morgon var illalukten borta. Jag drack mitt kaffe med extra välbehag, övertygad om att nu hade mormor börjat uppskatta nymodigheterna.

Semlor samsas med Szi chuan och jag tänker att det är kanske så drömmar bäst förverkligas.

Värre är det för alla ödehus, dessa fönster som bligar tomma ut i vintermörkret, skorstenar som kallnat för evigt. De ser så ensamma ut där de står längs vingliga vägar, husen som ingen verkar vilja ha. De som liksom glidit förbi lystna mäklarblickar och hugade spekulanter, som bara hålls ihop av tåliga eternitplattor och bjälkars sista envishet.

Andra hus är rent hisnande osannolika. Som Yangtorp i Skåne. I den ensligaste trakt dyker ett kinesiskt tempel upp, syns högt över avlövade trädtoppar. Jo, visst finns de som kan berätta att det var här som ABBA-Frida investerade över 40 miljoner kronor för att få till stånd en oas för människor som ville dra sig undan världen. Meditera. Ägna sig åt yoga och qigong. Så uppstod problem, pengarna tog slut och nu har Yangtorp gått i konkurs. Det står på en lapp på ytterväggen och bredvid bligar två lejonskulpturer rakt ut i ödemarken. Man kan klappa dem på manen, den är stenhård, iskall.

Det är tur att jag bara drömde om ett enkelt dockhus en gång, ABBA-Fridas dröm måste ha varit så mycket större. Mer lyckosam är satsningen i byn bredvid, där man slagit ihop ett konditori och en thaimatservering. Semlor samsas med Szi chuan och jag tänker att det är kanske så drömmar bäst förverkligas, genom att vi blandar sötma med det som ger oväntat sting.