Hela veckan har jag tänkt på Iris Melander, hon som med sprickfärdig mammastolthet inte kunde hålla sig. Måste berätta. Nu var det förstås något extra märkvärdigt som hänt men säkert var det med samma jubel hon en gång kunde berätta att lille Stefan tagit simborgarmärket. Eller skrivit sina första, rättstavade, ord på engelska.

När en arbetarunge står där omtumlad efter att ha vågat språnget – som att tacka ja till att bli Socialdemokraternas partiledare – vem är det då han ringer allra först?

Iris Melander är mamma till Socialdemokraternas nye ledare. Före henne fanns en annan mamma, Susanne Juholt, som lika stolt bjöd in journalister på kaffe, serverat med minnen och småkakor. Även andra partiledare har förvisso ett ursprung men aldrig någonsin har jag läst att Göran Hägglunds, eller Jan Björklunds, mamma suttit där lyckobubblande över en kaffekopp. De kanske inte lever, de är kanske mammor som inte vill eller orkar ställa upp i intervjuer men ju mer jag tänker på sossemorsorna desto klarare blir bilden av min egen barndoms tanter: Arbetarkvinnorna på ön, stadiga som pålar genom köksgolven. Med ut i livet fick deras barn inte bara smörgåspaket, nerpackad i skolväskan låg också föräldraförhoppningen att barnen skulle förverkliga de drömmar som ingen i släkten tidigare lyckats nudda.

När det så händer, när en arbetarunge står där omtumlad efter att ha vågat språnget – som att tacka ja till att bli Socialdemokraternas partiledare – vem är det då han ringer allra först? Sin mamma, förstås. Som står där vid en telefonlur och växer av samma lycka, samma stolthet.

I Nordegrens i P1 diskuterades häromdagen – jag var själv med – om framtidens svenska valkampanjer kommer att likna de amerikanska presidentkampanjerna där man medvetet tar hjälp av åldrade mödrar för att skapa en mjukare, mänskligare bild av den som behöver vinna röster.

Nej, jag tror inte det. Skillnaden mellan en mamma Melander och en Rose Kennedy är himmelsvid. Att drömma är en sak, att drilla något annat. Och inte lär en mamma i kofta vara bästa lockbetet för att fånga – ja, till exempel unga storstadsväljare.

Annat kan mammas pojkar ha gemensamt, oavsett i vilket land eller vilken familj de vuxit upp. Det finns en förskräckande tendens att söner blir mer bortklemade än döttrar, att mammor ställer lägre krav på dem – eller, om vi ska ta till allvarligare ordval, fostrar dem till huslig hjälplöshet. Så att de knappt kan bädda en säng eller bre en smörgås så länge de bor kvar hemma. Jo då, visst går det att serva en halvvuxen son samtidigt som man predikar jämställdhet. Pojkmammor kan.

Men arbetarklassens morsgrisar – och alla pappas flickor, de finns också – har inte bara fått med sig omsorgerna, minnet av handen som strök in kraft och mod. Kärleken kan också skava, tynga.

Jag minns min egen pappa, hans enorma stolthet när jag, hans tös långt uppe i Stockholm, gjort något som han omedelbart kunde ringa runt och berätta. Visst gladde han sig med mig åt det roliga som hänt. Men lika stort var hans behov av att själv växa, sola sig i glansen: Jo, jo, man vet ju vem hon brås på …

Inte vet jag vem Stefan Löfven brås på. Jag hoppas bara att Iris Melander får fortsätta skratta.