GENÈVE Han höjde sitt glas. Men inte för att skåla, utan för att påminna om att vatten är en lyx för blott 784 miljoner människor i världen. Sedan talade han om kriget i Syrien, konflikten i Mali, svälten i Sahel, klimathotet och framtida fattigdomsbekämpning. Lika klartänkt och engagerad som vanligt där vid FN-podiet i Genève.
Men nu är Jan Eliasson inte längre svensk representant, ambassadör, minister eller särskilt sändebud för någon tröstlös kris i världen. Nej, nu har diplomatveteranen klivit på ett nytt tåg. Sedan några månader är han biträdande generalsekreterare i FN och generalsekreterare Ban Ki-Moons högra hand med tung politisk portfölj. Faktum är att Eliasson är högst uppsatte svensk inom FN sedan Dag Hammarskjöld. Därmed är han också den viktigaste svensken på den internationella diplomatiska arenan just nu.
Det är ganska anmärkningsvärt, särskilt som Eliasson just fyllt 72 år och många andra i hans ålder lagt sig på något sofflock eller tillbringar dagarna på ointressanta golfbanor. Kort sagt, bra både för honom, FN och Sverige. Vi pumpar trots allt in åtta miljarder kronor till FN:s utvecklingsarbete årligen, har ett tydligt intresse för världsorganisationen samt få personer på topposter.
Men det är en synnerligen tuff tid att kliva in i FN:s innersta rum. Sedan månader står man handlingsförlamad inför det rasande kriget i Syrien. Ryssland och Kina hindrar med sina veton ett kraftfullt agerande mot Assadregimen, och därför står säkerhetsrådet som fastfruset inför blodbadet. Kritiken mot FN:s oförmåga att agera växer för varje våldsdag, och frustrationen över den syriska paralyseringen är enorm. Det finns just nu inte ett enda högre FN-möte där Syrien inte är främsta samtalsämnet.
Sedan finns den explosiva konflikten i Mali där FN förhandlar förtvivlat, men en militär intervention står för dörren. Samt hela Sahel med 18 miljoner människor i riskzonen på grund av torka och svält. Plus Demokratiska republiken Kongo där läget är katastrofalt, och FN kämpar frenetiskt för att få till en internationell styrka som kan stoppa våldsspiralen. Detta är bara ett axplock ur FN:s eländesagenda.
Men det är kanske i sådana svåra FN-lägen som en person som Eliasson behövs som extra kraft vid generalsekreterarens sida. Särskilt som Ban Ki-Moon ofta klandras för att vara alltför blek och passiv, vilket inte är fallet med Eliasson. Hur som helst är Ban och Eliasson nu FN:s nya ledarduo. Förhoppningsvis kan de tillsammans bidra till att låsningar luckras upp och positiva steg tas i den svåra värld där FN just nu måste navigera.
Ljuspunkterna finns ju där. Ta exempelvis avtalen om oljehandel och demilitarisering mellan Sydsudan och Sudan som godkändes häromveckan. Eller FN-ingripandet i Libyen förra året som var ett genombrott för principen om skyldighet att skydda. Samt världens mest kaotiska land Somalia som till sist fått en ny författning med FN:s hjälp. ”Somalia har fått en ny chans”, sade Eliasson nyligen. Ungefär som han själv nu har fått.
