Varje timme bryter 11 svenskar ett ben. Över 100000 allvarliga frakturer uppstår varje år i Sverige, och antalet väntas öka med 29 procent till 2025. En rapport gjord av en grupp internationella forskare avslöjar att det finns stora hål i den svenska förebyggande vården av människor som lider av benskörhet.

– Detta ser inte alls bra ut. Det är ett nationellt problem. Vi har en av världens högsta risker men en behandling som är avsevärt sämre än i Spanien. Av de länder vi jämfört ligger Sverige sist, säger Oskar Ström, doktorand vid Karolinska institutet som är en av författarna till rapporten.

I takt med den stigande medelåldern spås både antalet frakturer och kostnaderna för att behandla dessa öka. Redan är vårdkostnaderna större än för stroke, migrän, MS och Parkinson tillsammans.

Det är framför allt kvinnor, från övre medelåldern och uppåt, som drabbas av allvarliga brott på höftben, kotor och bäcken. Men över 70 procent av alla kvinnor med benskörhet får inte den behandling de ska ha, visar rapporten.

Forskarna har undersökt situationen i Sverige samt i de fem stora EU-länderna Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien och Italien. En av medförfattarna är John Kanis, vid universitetet i Sheffield, som anses vara en av världens främsta experter på benskörhet, frakturer och diagnostik.

Allvarligaste fyndet: tre av fyra svenskar som lider av benskörhet upptäcks aldrig av vården och får inte den medicinska behandling som myndigheterna rekommenderar. Med rätt insatser skulle minst 5000 allvarliga frakturer per år gå att förebygga, menar forskarna.

Jämförelsen visar också att svenska folket betalar mest för vården av frakturer, men får sämst behandling.

–Vi har duktiga kirurger som kan ingripa när det redan uppstått en fraktur, men vi saknar ett system som fångar upp riskpersoner. Det gäller både patienter som redan drabbats av frakturer och riskpersoner som borde fångas upp av primärvården.

Slutsatserna kan sammanfattas så här:

• Bara en av tio som haft en fraktur får medicinsk behandling för att förebygga nya frakturer, trots att det sedan länge finns säkra och billiga läkemedel.

• De som får medicinsk behandling följs ofta inte upp. Hälften hoppar av inom ett år och innan den förebyggande effekten hunnit uppstå vilket tar 3–5 år.

• Primärvården saknar effektiva rutiner för att upptäcka personer i riskzonen.

– Det borde vara lika självklart att mäta bentäthet som att testa kolesterolvärdet. Nästan alla med högt blodtryck erbjuds en behandling men den som kommer in helt sned i ryggen med en knäckt kota erbjuds oftast ingenting, säger Oskar Ström.

Karl Michaëlsson är professor vid Uppsala universitet och överläkare i ortopedi.

– Avgjort finns det en ganska omfattande underbehandling av benskörhet. Det finns mycket att göra. Men det löser inte hela problemet eftersom åtta av tio patienter som drabbas av frakturer inte lider av benskörhet och inte är lämpade för sådana läkemedel, säger han.

– Jag argumenterar för att den enskilt viktigaste åtgärden är att förbättra balansen för att minska antalet fall. Här finns flera viktiga insatser, från fysisk träning där tai chi visat sig vara bra, till att få hjälp av läkare med att ta bort mediciner som påverkar blodtrycket och kan ge yrsel.