I familjen Wiklunds fyra på Söder i Stockholm är det knäpptyst, inte ens radion står på. Gunilla Wiklund har ställt fram symaskinen. Intill bordet ligger en hög med barnjeans som måste lappas på knäna. Hon njuter av lugnet, medveten om att ljudvolymen kommer att höjas rejält när en femåring och en sjuåring snubblar in genom dörren om några timmar.

– Oj, hur ska jag orka? Jag funderade mest över graviditeten, att föda och ta hand om spädbarn. Men det är ju nu när barnen börjar bli större som man verkligen behöver energi. Återhämtningen är längre nu än när du är 30. Jag känner mig mer ljudkänslig, säger Gunilla och sträcker fram sina händer.

Hon tycker att de börjar se lite skrynkliga ut. Barnen har aldrig kommenterat hennes ålder.

– Carl och Anton granskar mig inte på det sättet, de ser mig helt enkelt som mamma, säger hon.

I 30-årsåldern, när många gamla vänner byggde bo och blev gravida, arrenderade Gunilla en restaurang på Gotland och säsongsjobbade där under några år. På vintrarna i Stockholm umgicks hon med ett kompisgäng där få hade barn.

– Jag levde ett bra liv. Men någon gång mellan 35 och 40 började allt kännas lite tråkigt, berättar hon.

Det var singellivet hon var trött på, att planera semestern ensam och att inte veta om det fanns någon att umgås med på helgerna. Några korta förhållanden avlöste varandra, men med allt längre mellanrum.

– Längtan efter barn var aldrig så stark att jag ville skaffa barn ensam utan en man. Då längtade jag mer efter en partner, berättar Gunilla.

Hon växte själv upp med sex syskon och säger att hon alltid tagit för givet att hon någon gång ska ha en egen familj. Hon hann bli 41 innan hon träffade maken Dag under en fjällvandring i Jämtland. Sedan gick det snabbt. Drygt ett år senare föddes äldsta sonen Carl. 45 år gammal fick hon Anton.

– Då hade jag inte sett kurvan över kvinnors fertilitet som pekar rakt neråt efter 35. Jag tänkte inte på att jag inte skulle kunna bli gravid på grund av min ålder. Kanske var det därför det gick vägen, säger Gunilla med ett leende.

Att få första barnet efter 40 blir allt vanligare. Fler kvinnor gör karriär, det tar längre tid att komma ut i arbetslivet, vi vill förverkliga oss själva och ju längre tid vi väntar med att bli föräldrar, desto mindre motiverade blir vi att skaffa barn visar forskningen.

För många handlar det helt enkelt om att det tar tid att hitta den rätte, precis som det gjorde för Gunilla och Dag.

– Vi träffades sent i livet och hade tur. Det kändes helt naturligt att vi skulle skaffa barn, berättar Gunilla.

I lekparken umgås hon med mammor och pappor som kan vara hälften så gamla som hon själv. Hon känner sig aldrig begränsad på grund av sin ålder. Men när Carl vill att de ska spela en vild fotbollsmatch på gården brukar hon föreslå en cykeltur istället.

– Legoland, Grönalund, skjutsa och hämta till fotboll och andra aktiviteter. Jag och Dag fyller båda 50 i år och har allt det där framför oss, säger Gunilla Wiklund och skrattar.