Han har varit med hela vägen. Under de 20 år som gått har han jagat PKK under Hans Holmér, förhört misstänkta och letat efter mordvapnet. Men nu, en onsdag i februari 2006, är det ännu en vanlig arbetsdag med världens största pågående mordutredning.
Kriminalinspektör Jan Svelin har just fått in det hetaste tipset på länge. En privatperson har hört av sig om ett vapen.
– Och vapnet, det är den pusselbit vi framförallt saknar, säger Jan Svelin.

Jan Svelin och hans chef Stig Edqvist vill inte gå in på detaljer om de tips som fortfarande kommer in. Palmespanarna läcker inte och det var längesedan som Palmeutredningen höll en presskonferens. Enskilda utredare som Jan Svelin har aldrig stått i offentlighetens ljus.
Med minst fem år kvar innan mordet preskriberas är deras arbete långt ifrån över.
Jan Svelin har redan lagt en halvt kriminalpolisliv på fallet. Hade han fortsatt som mordutredare på Stockholmspolisen hade lönen varit betydligt bättre.
Men ett statsministermord är inte vilket mord som helst.
– Det här är viktigt. Jag vet att det inte varit ett lyft för min karriär, tvärtom. Men det är ett val jag gjort och jag ångrar ingenting.

Tidigt på morgonen den 1 mars ringde telefonen hemma hos Jan Svelin. De första timmarna efter skotten på Sveavägen hade varit kaotisk för Stockholmspolisen och alla resurser kallades in
i mördarjakten.
Första veckorna minns han mest som ett töcken av arbetstimmar. Husrannsakningar, jakt och spaning på misstänkta gärningsmän. Tipsen från ”detektiven allmänheten” vällde in.
Trycket, både utifrån och från utredarna själva, var stenhårt:
– Alla mordutredare vet att det gäller att lösa ett mord så snabbt som möjligt. För sen blir det svårt.

Då var tusentals poliser i Stockholm inblandade i utredningen. På presskonferenserna snurrade länspolismästaren Hans Holmér med revolvrar och pratade om ljus i tunnlar.
Numera är gruppen så liten att den ryms runt konferensbordet i Palmegruppens korridor på polishuset på Kungsholmen. Åtta poliser arbetar med att lösa statsministermordet. Ingen på heltid.
För även ett mord som inte är vilket som helst blir vardag. Och vardagen här i Palmegruppens korridor är möten, att passa tipstelefonen och slå i pärmarna.

Som skickliga poliser, vana att handskas med mängder av känslig information, kopplas de dessutom in på andra specialutredningar. Från Estonia, via terrorbomberna på Bali, till efterdyningarna av katastrofen på stränderna i Sydostasien har Palmegruppen jobbat med identifieringsarbete.
2005, det var ett bortkastat år för Palmeutredningen, säger Stig Edqvist frankt.
– I den meningen att vi fick lägga all tid på det viktiga arbetet i Thailand var det så. Det är ingenting att sticka under stol med.

För Jan Svelin är Palmemordet ett ständigt pussel. Bitarna finns där, bland de hundratusentals dokumenten. Det handlar bara om att hitta den sista biten för att bilden av mördaren ska framträda.
De gröna pärmarna är hjärtat i utredningen. Enligt en av de kommissioner som utvärderade polisens spaningar, skulle det ta nio år för en juridiskt skolad person att läsa genom utredningsmaterialet.

Här, någonstans i pärmarna, finns Olof Palmes mördare.
Det är i alla fall utredarna övertygade om. Frågar man Jan Svelin och utredningschefen Stig Edqvist har egentligen inga avgörande misstag begåtts under polisarbetet.
– Man skulle kanske haft en större avspärrad brottsplats. Men man måste också ha tur och det kunde vi ju haft mer av, säger Jan Svelin.

Känns det här inte meningslöst ibland? Som en straffkommendering?
– Vi ska lösa det här jäkla mordet. Och jag ska vara kvar här tills dess. Vi mordutredare är ett särskilt släkte. Men visst, det är inte varje dag man garvar när man åker till jobbet.

Om jag säger Christer Pettersson, vad tänker du då?
– Han är den enda i det här landet som hade papper på att det inte var han.

Hade du när ni började kunnat tänka dig att du skulle jobba med samma mord 20 år senare?
– Nej, aldrig. Ibland är det väldig tur att man inte kan se in i framtiden. Men det här kan vara löst nästa år. Vem vet?