Oanvända forskningsbidrag har ökat med 74 procent sedan 1998 och uppgick 2009 till 12,8 miljarder kronor. En summa som motsvarar sex års utdelningar från regeringens största anslagsgivare Vetenskapsrådet eller samtliga utifrån kommande forskningsbidrag under ett helt år.

I en rapport, som SvD tagit del av, slår Riksrevisionen larm om den kraftiga ökningen. Riksdagens revisorer kräver att regeringen agerar för att universitet och bidragsgivare öppet ska redovisa hur de årliga anslagen används och hur mycket pengar som läggs på hög. I dag finns ingen statistik eller redovisning av detta dolda fenomen.

– Det mest oroande är att ökningen har blivit kraftigare under senare år, säger Nina Gustafsson Åberg, projektledare för utredningen vid Riksrevisionen.

– Bara mellan 2008 och 2009 ökade summan med 1,7 miljarder kronor. Riksdagen avsätter varje år miljardbelopp till forskning. Avsikten är naturligtvis att dessa skattepengar ska användas för sitt ändamål.

Riksrevisionens utspel utgör en synnerligen het och pinsam potatis för universitetsvärlden och inte minst för den svenska forskningspolitiken.

Systemet med att en forskare som fått ett anslag från en bidragsgivare, exempelvis Vetenskapsrådet, själv disponerar pengarna har funnits länge och varit en accepterad rutin – om än i det fördolda. Forskaren kan välja att avsätta en summa som en säkerhet eller buffert inför framtiden, bland annat för att kunna hålla kvar viktiga medarbetare.

Det Riksrevisionen nu blixtbelyser är att pengahögarna har växt, sedan 2005 med extra fart. Utvecklingen sammanfaller med den största forskningspolitiska förändringen i Sverige på många år – satsningen på spjutspetsforskning. Det handlar om att ge de största resurserna till de allra bästa forskarna, avlasta dem från bidragssökande för att i stället kunna forska på heltid och återföra Sverige till världstoppen.

Den socialdemokratiske forskningsministern Thomas Östros startade elittrenden som nu fullföljs av alliansregeringen. Strategin har fått namn som excellenscentrum, kraftfulla forskningsmiljöer, strategiska områden. Dessa främst politiskt styrda forskningssatsningar kom samtidigt som de ledande forskarna drev en aggressiv lobbykampanj för att få fram mer pengar. ”Minst sju miljarder mer krävs”, var budskapet till politikerna.

Resultatet blev att en mängd olika miljonprogram för ”starka forskningsmiljöer” från flera anslagsgivare startades under relativt kort tid. Pengarna strömmade till – minst 9 miljarder extra – och ett litet fåtal ”excellenta” forskare valdes ut som mottagare, nästan enbart män. En rapport från Delegationen för jämställdhet i högskolan visade nyligen på uppenbar kvinnodiskriminering i denna process:

– Vi identifierade de tjugo forskare som fått mest pengar i dessa elitsatsningar, bara två var kvinnor, säger Ulf Sandström som deltog i undersökningen.

Satsningarna gav forskningsanslag på nivåer som aldrig tidigare varit aktuella i Sverige. Vissa fick dessutom pengar från flera excellenssatsningar samtidigt och fem av forskarna kunde inhösta över 100 miljoner kronor vardera.

Den kanske mest kontroversiella uppgiften i jämställdhetsrapporten är att dessa elitforskare ändå inte förefaller producera mer forskning:

– Vi undersökte om de publicerat fler forskningsrapporter efter de stora anslagen. Men det kunde vi inte se, tvärtom minskade produktionen hos en del, säger Ulf Sandström.

Riksrevisionen misstänker att excellenssatsningarna kan ”göra att forskarna får svårt att hinna med att omsätta pengarna i forskning i den takt som planerat”.

Vid en fakultet svarade tio procent av forskarna för hälften av de oförbrukade medlen. Det är också de ledande etablerade toppuniversiteten med högst anslag som har mest oförbrukade pengar liggande.

Lund och Karolinska institutet i Stockholm ligger i topp, medan de små och fattigare universiteten och högskolorna sköter sig bättre.

Kritiken från Riksrevisionen har satt fart på universiteten. Alla berörda aktörer försäkrar att de ska göra allt för att beta av de snabbt växande högarna.

– Ja, nu går drevet ute på institutionerna att så snabbt som möjligt få ned de höga siffrorna. Detta är inte bra för någon part och sätter enorm press på de ansvariga, säger Mats Benner, professor i forskningspolitik i Lund, som är kritisk till elitsatsningen.

– Allt gick för snabbt och var inte riktigt genomtänkt eller samplanerat.

Per Eriksson, rektor för Lunds universitet, instämmer:

– Ingen vill naturligtvis ha det så här. Vi har en treårsplan för att successivt minska summan, men det är inte tänkbart att vi någonsin kommer ner till noll.

En annan viktig förklaring till att pengarna läggs på hög är, enligt Riksrevisionen och andra aktörer, forskarnas ökade behov av en säkerhetsbuffert om anslagen hotar att minska och ekonomin försämras.

– Detta är ett systemfel som hänger ihop med de osäkra anställnings- och löneförhållanden för forskare både på högre och lägre nivåer, förklarar Mats Benner.