Av en slump sitter vi och tittar på Doug Limans film Fair Game natten innan nyheten om Usama bin Ladins död sipprar ut. Och medan Naomi Watts och Sean Penn dras allt djupare in i lögnerna kring bevisen om de irakiska massförstörelsevapnen, börjar vi prata om hur galen medievärlden blev efter attacken mot World Trade Center 2001. I dag är det svårt att inte skaka på huvudet. Även åt hur lätt vi i Sverige på så långt avstånd från det fruktansvärda terrordådet hade att dras med i hetsen som så småningom ledde fram till invasionen av Irak. Hur också vi valde att klä våra tankar med halvsanningar och propaganda.
I efterhand står det klart att 11 september 2001 kom att innebära två viktiga saker för medieutvecklingen: dels en enhetlig strävan bland västvärldens ledare att införa massövervakning av människors kommunikation, dels en explosion av medborgarmedier. För det var just terrorattacken i New York som fick bloggandet att bli ett fenomen av betydelse. Det tål att upprepas en vecka som denna: det var traumat efter attacken som tände gnistan till den sociala medieboomen. Plötsligt fanns det ju ett verktyg som gjorde det möjligt för vem som helst att förmedla vad de hade upplevt och som dessutom gjorde det möjligt att delta i en diskussion med andra, utbyta erfarenheter och kunskap; tröst och stöd.
Före 11 september var bloggandet en liten och obetydlig nisch bland andra uppstickande nya medier. Efteråt blev inget sig riktigt likt. Och ju fler människor som på olika sätt började beskriva vad de gjorde, vad de tänkte, var de befann sig, vilka de umgicks med, ja, desto större orsak fann så klart makthavarna att hålla koll på kommunikationen. Flitigt påhejade av nöjesindustrin. För vid precis samma tid inleddes underhållningsbranschens lobbande för att komma till rätta med fildelningen genom att få lagstiftarna att vilja övervaka och censurera internet. Så kom kriget mot terrorn och kriget mot piraterna att gå hand i hand och gradvis smälta samman. Det är också ett slags arv som Usama bin Ladin har lämnat efter sig.
Tio år senare, när vi sitter med fler upphovsrätts- och övervakningslagar än någon kan hålla reda på och när informationen som sipprar ut från Bryssel om nya och utökade versioner av dessa är så omfångsrik att ingen längre orkar rapportera om den, då kanske det är dags att fråga sig om förloppet sett ut på samma sätt om inte nöjesvärlden tryckt på. Hade verkligen övervakningen, datalagringen och angreppen på det öppna internet gått att genomföra om den politiska argumentationen endast hade hängts upp på terrorhotet?
2011 råder det inga tvivel om hur de friserade sanningarna staplades på rad för att driva igenom kriget mot terrorismen och invasionen av Irak. Men där vi åtminstone i Sverige har haft lätt att fälla kritiska omdömen om de ansvariga politikerna för deras agerande, har vi haft så mycket svårare att betrakta nöjesindustrins aktörer som medansvariga för det samhälle som vi nu håller på att skapa. Där vi gång på gång väljer slutenhet i stället för öppenhet och kontroll i stället för frihet.
