När vi först sökte honom strax före nyår hade han inte tid för någon intervju. Han skulle med sonen och hans familj till Sälen. Vi fick vackert vänta till efter trettondagen för att boka in ett möte hemma i den fina lägenheten på Storgatan i Stockholm.

–Tyvärr blev det inte så mycket uteliv. Det var för kallt för det, 28 minus, säger han med ett leende när vi slår oss ned runt det trivsamma runda bordet i vardagsrummet för ett samtal.

Väggarna är fyllda av oljemålade porträtt av länge sedan bortgångna släktingar, i bokhyllorna trängs foton av barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Gustaf bjuder på sherry och det doftar gott från köket. Det väntas gäster till kvällen och hemvårdsbiträdet och goda vännen, Kottaki Vaitsa, har förberett middag.

Även om de flesta jämnåriga är döda har han fortfarande ett rikt socialt liv med många kontakter, möten och aktiviteter. Han är inte datoriserad men har en ”omfattande korrespondens” som han uttrycker det hemifrån köksbordet.

Ett djupt engagemang för naturvetenskap, särskilt astronomi, håller hans hjärna igång men den röda tråden i hans liv har ändå varit sjungandet. Sången har berikat hans liv och tagit med honom på många resor runt om i världen, bland annat har han varit aktiv i Stockholms studentsångarförening.

–Dom sa att jag kunde bli operasångare men jag valde att bli ingenjör och starta eget företag. Det var nog ett tryggare val, sången kunde jag ju fortsätta med ändå, säger han och visslar glatt på en trudelutt.

Snart får vi på begäran njuta av hans egenhändigt skrivna snapsvisor också, Gustafs bästa kallar han dom, på en cd från festen på 90-årsdagen. Det var stor fest när han fyllde 100 också men den vill han inte att vi ska orda så mycket om.

–Det verkar skrytigt, tycker han.

Till 101-årsdagen nöjer han sig med en liten mottagning för 50-talet personer hemma i lägenheten.

En gammal ryggskada gör att han har svårt att gå men hjärnan är, som han själv uttrycker det, ”som en uppslagsbok”.

Han har många minnen att ösa ur. Två världskrig har han upplevt, plus månlandning och banbrytande uppfinningar som tv:n , flyget och datorn och den långa resan från häst och vagn till bil.

Gustaf byggde sin första cykelbil när han var 18 och intresset för bil och elektronik har gått vidare från far till söner.

Vad som varit bäst i livet vill han inte riktigt svara på. Det mesta har varit bra tycker han.

Han saknar sin älskade Clary, hustrun som dog ifrån honom 1993 men annars tycker han att han fått åldras med livskvalitet och guldkant.

–Jag mår nog ovanligt bra för min ålder, konstaterar han förnöjt.