En ballong stiger sakta mot himlen med en ensam och hjälplös pojke ombord. När en kolumnist som bäst behövde den fanns den plötsligt där: Berättelsen som summerar 00-talet som ingen annan. Att Falcon var pojkens namn gjorde den bara ännu bättre.
Ni vet hur det gick: Dramat direktsändes av de stora nyhetskanalerna och spreds via Internet blixtsnabbt över hela världen. Den silvriga ballongen tog mark utanför Denver Airport. Men när National Guard skyndade fram till farkosten var Falcon borta. Det visade sig att han suttit i garaget hela tiden, ihopkurad i en kartong. När familjen intervjuades i CNN kröp sanningen fram. På reporterns fråga om varför han inte lämnat sitt gömställe trots att mamma och pappa ropade började 6-åringen skruva på sig. Sedan sade han: ”Ni sa ju att vi gjorde det för showen.”
Med ”showen” menade lille Falcon den dokusåpa som fadern enträget försökt att sälja in till olika tv-stationer. I fredags erkände föräldrarna att pojken hade rätt. De hade iscensatt alltihopa. Innan de larmade polisen hade de kontaktat medierna. Idag är Richard Heene den mest avskydde och demoniserade pappan sedan Darth Vader. Någon som så skamlöst duperar och utnyttjar sitt barn för egen vinning förtjänar förstås inget annat än förakt. Men att avfärda honom som en av alla de människospillror som under 00-talet gjorde vad som helst för att synas i tv är allt för enkelt. Snickaren från Fort Collins är snarare den senaste i raden av svindlare som försökt fejka sig till framgång under ett årtionde då bluffen gick från att vara något skamligt som falskspelare och kvacksalvare ägnade sig åt till en accepterad arbetsmetod för konstnärer, författare, filmare och pr-folk. Allt under en tid då gränsen mellan nyheter och underhållning till sist helt kom att upplösas. Om en händelse kan förmedlas på mindre än 140 tecken eller sammanfattas med orden ”bra tv”: Lägg ut skiten! I motsats till den lögnaktiga propaganda om massförstörelsevapen som ledde till invasionen av Irak 2003 krävde ballongincidenten åtminstone inga dödsoffer. Och kostnaderna för att stänga flygplatsen i Denver några timmar är mikroskopiska i jämförelse med de hundratals miljarder dollar som hittills krävts för att återställa skadorna efter de finansiella instrument som påstods skapa evig tillväxt i världsekonomin. Två andra verklighetsförfalskningar som under det senaste decenniets okritiskt har spridits av nyhetsmedier.
Vad som ytterligare gör Ballongpojken till något typiskt för 00-talet är att fadern enligt uppgift är övertygad anhängare till två av vår tids mest utbredda konspirationsteorier. Nämligen 1) att världens regeringar består av utomjordiska ödlor. Samt 2) att vår planet enligt den uråldriga Mayakalendern går under 2012. Enligt sin advokat skulle Falcons pappa använda pengarna från den planerade dokusåpan till att bygga en underjordisk skyddsbunker åt sin familj.
Ballongpojken var en berättelse som utspelade sig i himlen, det djupblå valv mot vilket vi människor projicerar vår fruktan och våra drömmar. Det ger den samtidigt tidlösa kvalitéer. Det är uppåt vi i alla tider vänt blicken för att skåda frälsaren, de flygande tefaten, det förgörande svampmolnet eller vad som helst som skänker våra liv mening.
