I dag gav biståndsminister Hillevi Engström (M) beskedet att Sverige håller inne sitt bistånd till Uganda på grund av landets nya antihomolag.

Kravet på fryst bistånd kom blixtsnabbt efter beskedet förra veckan att Ugandas president Yoweri Museveni skrivit under lagen som innebär att ”upprepade homosexuella akter” kan ge livstids fängelse.

Bojkottropen brukar komma snabbt i Sverige. Samma sak gällde OS i Sotji, då det restes krav på bojkott både av de olympiska spelen i sig och av ryska varor, på grund av landets lagar mot ”propaganda” för icke-heterosexuella relationer riktade mot minderåriga.

Men frågan är om det alltid är rätt metod.

Jimmy Sserwadda, som kommit att bli något av en talesperson för ugandiska hbt-flyktingar i Sverige (läs SvD:s reportage om hans svenska bröllop här) är tydlig med att han inte vill att Sverige stoppar biståndet till hans hemland.

 – I Uganda skyller folk på oss homosexuella och säger att vi är anledningen till att de blir fattiga. Det är redan fattigt där och många svälter. Vi vill inte att de ska få det sämre, sade han nyligen till tidningen QX, och föreslog i stället att omdirigera biståndet till människorättsorganisationer.

Som om det glöms bort att det finns hbt-personer även i Uganda och Ryssland, och att det är för deras skull vi i Sverige ska protestera, inte för vår egen.

Med andra ord, Sveriges markering riskerar att göra situationen än värre för hbt-personer i Uganda.

När bojkottropen ekade över världen inför OS i Sotji tidigare i år vädjade ryska hbt-aktivister på ett liknande sätt sina supportrar att tänka om. Bättre att åka dit och protestera på plats än att bojkotta, var deras bedömning.

Svenska RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund brukar vara inne på en diplomatisk linje, och påpeka att det viktigaste är att först frågad hbt-aktivisterna i de länder det gäller vilket sätt de vill ha stöd på – innan man ställer till med bojkott eller kyssaktioner. Annars finns risken att homofobin triggas.

Men debatten i Sverige förs inte så. Facebook och Twitter är fullt av inlägg från hbt-personer och hbt-vänner som öser hat över Uganda och Ryssland. Mycket tangerar till fördomsfullhet. Det är ”Uganda” och ”Ryssland” många riktar sin avsky mot, inte bara de populistiska politiker som instiftat lagarna eller de amerikanska evangelister som eldat på homofobin.

Som om det glöms bort att det finns hbt-personer även i Uganda och Ryssland, och att det är för deras skull vi i Sverige ska protestera, inte för vår egen.

En fara med att så ilsket peka ut andra länder, kulturellt och geografiskt långt från oss, är också att den våldsamma homofobi som alltjämt förekommer i Sverige inte syns. Som den man i Marks kommun i Västergötland som blev misshandlad så sent som i lördags enbart för att han är homosexuell.