Utseendet är ett nytt och växande problem för barn som ringer till Bris, barnens hjälptelefon. Det menar Ingrid Viklund, socionom vid Bris.
Vissa flickor som ringer är olyckliga över sina kroppar och vill banta. De kan också vara ledsna över att de inte har råd att köpa rätt modekläder.
- Jag tycker att samtalen har ökat. Man pratar mer om tjocka och smala, om att duga och inte duga. Och om brösten, att de inte är tillräckligt stora. Men det är lite större barn. De som är yngre, 10-11 år, ringer mer om kamratproblem, men om utseendet också, säger Ingrid Viklund.
Hon minns ett samtal från en flicka som hade sett att på skyltdockorna var bröstvårtan alltid synlig och att de pekade uppåt. Flickan var bekymrad över att hennes bröst inte såg ut så.
Peter Irgens, statistikansvarig vid Bris, bekräftar att samtalen om utseendet har blivit fler, men betonar att statistik saknas. Frågor om utseende markeras inte i statistiken, men de som svarar i barnens hjälptelefon brukar anteckna några rader om samtalen. Och
bland dem märks ökningen.
- Jag läser inte kommentarerna till alla 10 000 samtal per år, men jag skummar igenom dem på olika sätt. Med den erfarenhet jag har bakom mig kan jag säga att ja, det här är något som har ökat, säger Peter Irgens.

Föräldrar kan förvånas över kraften i små flickors krav på att få göra hål i öronen, slinga håret eller köpa högklackade vinterstövlar. Men det är inte alltid bara en stark önskan, utan kan också vara entrébiljetten till att få vara med i gänget. Personal inom skolhälsovården ser detta tydligt.
Anna-Lena Bryngelsson, skolsköterska i Älta - ett stabilt medelklassområde utanför Stockholm - berättar om fem flickor i årskurs tre, alltså 9-10 år, som kom till skolsyster för att få råd om det här med att sminka sig.
- De var oroade över hur de skulle förhålla sig till detta. Andra sminkade sig, och de gjorde det själva. Men de visste inte hur de skulle hantera det.
Anita Bryngelsson svarade tjejerna att hon inte tyckte de skulle hålla på med mascara och sådant.
- Efter att jag hade sagt ifrån var de lättade. Och de slutade måla sig. Konkurrensen tjejerna emellan trissade upp stämningen kring utseendet. Sedan kunde de slappna av och falla in i den ålder de faktiskt var.
I den skola hon jobbar är inte utseendefixering något stort problem. Att tjejerna har stringtrosor tror hon däremot är ganska vanligt, inför puberteten.
- Det är en tydlig markering att flickan börjar bli kvinna. Jag tror inte att barnen är medvetna om sexualiteten i stringtrosor. De reflekterar inte över vad det sänder ut för signaler.
Vare sig det gäller smink eller klädsel är föräldrarnas åsikter viktiga. Om barnet inte får ha stringtrosor, behå eller något annat plagg bör föräldrarnas regler gälla även om barnet köper i smyg och byter om i skolan, tycker Anna-Lena Bryngelsson.
- Erfarenheter visar att det hjälper dem att stå emot.

Ett annat hett önskemål från flickorna kan vara att få pierca sig med många hål i örat, i naveln, näsan eller andra ställen. Carina de Wendel, skolsköterska i Sofia skola på
Södermalm, har stött på flera 13-åringar som vill pierca sig. Men det är för tidigt, anser hon, inte minst med tanke på infektionsrisken.
- Om några i klassen driver det här, är det viktigt att de vuxna pratar med varandra. Det finns alltid tidiga flickor i en klass, och de börjar tidigt med allt möjligt.
Och vuxenvärlden tränger sig på. Det är ingen större skillnad mellan modet för vuxna och för barn. Små flickor vill också ha trånga och korta tröjor, byxor med låg linning, stringtrosor och skor med höga klackar.
- Tonåren sträcks ut åt båda hållen. Det finns 60-åringar som vill se ut som tonåringar också, konstaterar Fredrik Odhammar, psykolog och psykoterapeut vid Ericastiftelsen i Stockholm som arbetar med terapi för barn och ungdomar.
Han ser ett problem i att föräldrar som själva uppfattar sig som tonåringar har svårare att ge sina barnen trygghet att stå emot kläd- och utseendeideal.
- Barnen behöver få vara barn innan de blir tonåringar. Det finns en lockelse för barnen att tidigt träda in i
tonårsvärlden, men vuxna måste hålla emot.

Han tycker att många barn är otrygga i att vara små tonåringar när de är tio, elva år. De behöver fasen före tonåren till att utforska världen på ett annat sätt än man gör som tonåring.
- Jag kanske kan uttrycka det som ett slags hjärnkontoretvärld. Att fundera på hur saker och ting hänger ihop, och att ha kvar sina föräldrar ett tag till innan man revolterar.
Men den fasen försvinner mer och mer, ibland med föräldrarna som ivriga påhejare. Fredrik Odhammar nämner dagis där gymnastiken kallas för aerobics, och dagisdiscon som efterliknar tonårsdiscon i lampor, musik och klädstil. Barnen mår ofta bäst när föräldrarna är vuxna nog att säga ifrån, anser han.
- Lagom hårt. Och förklara varför, annars blir det kanske en ännu starkare revolt åt andra hållet. Jag har också mött vuxna som är så rigida att det enda sättet för barnet att frigöra sig är att helt vända sig mot vuxenvärlden med en översexualisering som följd, säger Fredrik Odhammar.
Som alltid är det viktigt att prata med sin dotter om varför man inte vill att hon ska ha vissa plagg eller fixa med utseendet. Har man gjort det under uppväxten så kan det gå något lättare även i revoltåldrar.
Man måste också som förälder klara ut vad man själv tycker, vilka krav man kan gå med på.
- Man kan inte förbjuda allt. Föräldrar kommer inte att tycka om allting som ens barn gör. Det kan också vara bra att prata med andra föräldrar.

Ska man säga nej till stringtrosor?
- Det beror naturligtvis på hur man själv värderar stringtrosor. En del föräldrar kanske tycker det är bra att trosskarven inte syns. Andra tycker att det associerar till sex.
Men fajten med barnet kan bli jobbig.
- Det är dels en frigörelse gentemot föräldrarna, men kan också vara en rädsla från barnet för att komma som den enda utan string på gymnastiken. Och då är det lätt att känna sig dålig som förälder.

Om man släpper efter och säger att barnet får ha string, men bara på gymnastiken?
- Då sänder man dubbla budskap, tycker jag, att det är
okej att visa för kompisarna men inte annars. Kanske kan man i stället ta upp det med de andra föräldrarna i klassen så man inte känner sig ensam om beslutet.
I sitt arbete med barn som mår dåligt möter Fredrik Odhammar unga flickor med hårda krav på sitt eget utseende.
- De måste se ut på ett speciellt sätt, de kräver av sig själva att vara smala och de oroar sig för sitt utseende, att det inte duger. Tidigare och tidigare känner de att de måste åtgärda sitt utseende.

Hos många äldre tonårsflickor han möter, som mår lite sämre, har utseendekravet blivit ett tvång, något som livet cirklar kring.
Lena Järte är skolläkare i Sollentuna. Även hon möter föräldrar som har svårt att sätta gränser redan när barnen är små, också om självklara saker som matvanor och läggtider. Hon skulle vilja få igång studiecirklar på skolorna för att stärka föräldrar i sina vuxenliv, och ge dem verktyg som gör dem säkrare i sitt föräldraskap.
- Jag tror inte att experter kan tala om för föräldrarna hur de ska göra med sina
barn. Det vi från skolhälsovården däremot kan göra, är att uppmärksamma föräldrarna på vissa beteenden hos barnen, som är oroande. Till exempel att ett antal flickor i en klass bantar och att det inte är bra för barn att banta. Alltså bistå med information, kunskap och stöd till föräldrarna att ta itu med problemet.

Tillsammans med skolsköterskorna i kommunen för hon en diskussion om anorexi hos flickor. Några fall har de fångat upp genom prat i klasserna. Lena Järte beskriver ett negativt ledarskap bland flickor i vissa klasser, där några sätter ribban för vad som gäller i fråga om utseendet, och ibland drar med sig hela klassen.
- Vissa barn ramlar i fällan och tror att bara jag fixar kroppen så blir jag accepterad.
Även barnen behöver något slags redskap för att hantera pressen från andra, så att de kan våga bestämma över sitt eget liv, konstaterar Lena Järte.
Susanna Baltscheffsky
Idag