Utvecklingskurvan i många länder går åt rätt håll. Men i Sydasien står utvecklingen i det närmaste still, och i södra Afrika går den bakåt. För att ändra på detta krävs det alla världens ledare är överens om att samtliga länder ska lyftas ur den extrema fattigdomen. Och det är man. Åtminstone på pappret.

Ibland önskar jag att världen vore Hollywood, och att det faktiskt vore möjligt att rädda världen, på riktigt. Det är den barnsliga önskan som fick mig att en dag bege mig till Utrikesdepartementet, UD, för att lära mig mer om FN:s så kallade millenniemål, kallade ”Världens chans”.
Märkligt nog gjuts olja och balsam över min kropp och själ då jag kliver in på UD. Här, där man borde komma närmare den stora världens kaos än någon annanstans i Sverige, råder en anda av frid och hopp. Inte bara för att UD huserar i ståtliga och svala Arvsfurstens palats, utan än mer för att kvinnan jag är där för att möta, informatören Margareta Wennlund, utstrålar sådan entusiasm.
- Det är fullt möjligt att ”rädda världen”. Resurserna finns.
Det som måste till är den politiska viljan.

Ha, tänker jag cyniskt. Någon sådan politisk vilja har jag då inte sett till. Och då tittar jag inte bara på länder med värdelösa, korrupta och diktatoriska ledare.
Läste nyligen en artikel av historikern och samhällsdebattören Carl Johan Gardell i tidskriften Tvärsnitt.
Den handlar om USA:s roll som 2000-talets världspolis. Gardell skriver att USA skulle kunna lyfta människans tillvaro på jorden om regimen bytte strategi: Från att tvinga uppstudsiga länder och organisationer till lydnad genom ”hard power”, främst militära medel, till att istället bli en god förebild, en lockande samhällsmodell som förmår inspirera och stärka de reformsinnade krafterna i olika länder. ”Soft power”, kallas den vägen.

”Endast om USA:s politik gynnar alla länder och samhällsklasser så kommer världens folk att acceptera - och rent av slå vakt om - Pax Americana. I annat fall hotar nya terrordåd, ”Vietnamkrig” och ”intifador”.
Så sant, tycker jag. Och Margareta Wennlund är beredd att hålla med mig. Vare sig hon eller jag kan ju påverka de mäktiga staternas politik. Ändå är hon betydligt mer optimistisk än jag. Hon tror verkligen på det hon arbetar med - att göra FN:s millenniemål kända för svenska folket.
- Den politiska viljan finns trots allt. För första gången i världshistorien har samtliga världens stats- och regeringschefer skrivit under på att de alla ska jobba för samma agenda, en positiv global utveckling.

Ja, i september 2000 samlades ledare från jordens alla hörn i New York och kom överens om Millenniedeklarationen. Den innebär i korthet att alla ska göra sitt yttersta för att förhindra krig, för att befria jordens befolkning från extrem fattigdom, för att värna om miljön, för att främja demokratin och stärka rättssäkerheten och för att göra FN till ett mer effektivt verktyg i genomförandet av allt detta.

Utifrån den deklarationen utarbetades sedan åtta stycken konkreta mål som skulle uppnås före år 2015. De är som följer:

Fattigdom och hunger ska halveras.
Alla barn ska gå i grundskola.
Jämställdheten ska öka och kvinnors ställning stärkas
Barnadödligheten ska minska med två tredjedelar.
Mödradödligheten ska minska med tre fjärdedelar.
Spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar ska hejdas.
En miljömässigt hållbar utveckling ska säkerställas.
Skapa globalt samarbete genom ökat bistånd, rättvisa handelsregler och lättade skuldbördor i utvecklingsländerna.

Tjusiga ord, som knappast nått ut till världens befolkning. Inte ens jag, som är journalist, kände till dessa mål mer än ytligt innan jag började sätta mig in i vad de handlade om. Medierna har bara pliktskyldigt rapporterat om dessa mål. Är millenniemålen mer än en papperstiger?

Visst, menar Paul Grosen och Bruce Jenks, två internationella företrädare för UNDP (FN:s utvecklingsprogram, som fått uppgiften att försöka se till att millenniemålen uppnås).
- millenniemålen är något unikt. En sådan chans har världen aldrig haft förut, säger Paul Grosen.
Paul och Bruce är två synnerligen entusiastiska herrar. Det kan jag omedelbart konstatera när jag träffar dem på Sidas huvudkontor i Stockholm. Anledningen till deras entusiasm är inte bara att världens ledare för första gången har kommit överens om att arbeta för samma sak. Nej, framför allt ser de millenniemålen som ett fantastiskt verktyg:
- UNDP har utarbetat indikatorer för varje mål och för varje land. Och vi lämnar rapporter varje år för varje land. Det innebär att folk kan checka av kontinuerligt: Hur långt borta från målen är mitt land? Hur ser utvecklingen ut? Med andra kan var och en se om regeringen i ett visst land sköter sig, om det är en bra regering eller inte. Det sätter stor press på varje ledare, säger Bruce Jenks.

Samtidigt är förstås en FN-tjänsteman bara en tjänsteman. Det måste Mats Djurberg, svensk representant för UNDP, erkänna när jag frågar honom varför inte demokrati och mänskliga rättigheter finns med bland målen. Själv hade han önskat det, men världens politiska ledare kunde inte enas om vad demokrati betyder, eller hur man ska mäta nivån på detta.
- FN har ju inget eget liv, utan är beroende av vad folk tänker och tycker. Det kan vara komplicerat för FN att ta egna initiativ i vissa frågor, oftast har vi att följa vad vi är ålagda att göra.

Samtidigt menar Mats Djurberg att avsaknaden av tydliga krav på demokratisering inte behöver vara ett hinder när man vill förverkliga de fastställda millenniemålen.
- Historien har ju visat att all mänsklig utveckling inte är beroende av demokrati. Och Singapore och Kuba är nutida exempel på att stora framsteg kan göras vad gäller till exempel ekonomisk utveckling och folkhälsa även i andra samhällsformer.
På samma sätt som FN:s tjänstemän är delar av ett större system är vi alla det. Vem är det då som ska se till att millenniemålen uppfylls?
En intressant fråga, tycker Bengt Gustafsson, professor i astronomi och tidigare direktor för Sigtunastiftelsen. I många år har han engagerat sig i globala frågor, de har varit hans ”fritidsglädje”, säger han.

Att millenniemålen fastställts är utmärkt, menar han.
- Utan dem vet man inte vart man ska gå. Det är som när man ställer in ett teleskop. Då brukar man sikta in sig på ett mål borta vid ”horisonten”, för att kunna orientera sig, en så kallad ”mir”.
Men det måste också ske en rörelse mot målen - annars blir de vackra orden bara något vi pryder oss med.
- FN:s millenniemål är ett jätteprojekt, så stort att det för de flesta kan te sig hopplöst eller omöjligt, och därför oväsentligt. Man tror sig inte själv kunna medverka. Men i själva verket är det högst väsentligt, för oss alla.
- Vi säger att vi lever och verkar i en demokrati. Men demokrati innebär tron på människans lika värde, och då kan man inte tillåta att en stor del av jordens befolkning lever i extrem fattigdom, att det är okej. Då faller till slut de värderingar som demokratin bygger på.

Därför menar Bengt Gustafsson att det är viktigt, också för oss i den rika världen, att det på ett eller annat sätt växer fram en stark och trovärdig opinion som är för dessa mål, en opinion som sätter press på politikerna, som i sin tur kan sätta press på andra politiker ...
- Fast exakt hur samhällsförändringar sker vet ingen. Det var många som blev förvånade då Berlinmuren föll 1989. Men föll gjorde den.